Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
503
visade det sig ännu mäktigt utlösa vissa spontanförnimmelser hos
publiken, vältaligt vittnande om styckets inneboende livskraft. Man
måste känna sig tacksam för de mer eller mindre diskret framförda
usch-anden och fy-anden, vilka hördes här och var i den
höganständiga Musik-akademin.
Ändamålet med Fröken Julie var ju ursprungligen att visa, att
man nu riktigt vågade sjunga ut med obehagliga sanningar.
Själva intrigen, om man kan kalla det så, bygger mycket på
Strindbergs privata upplevelser, men dramat som helhet rör sig på ett
högre, mer allmängiltigt plan. Det är emellertid förvånande, hur
föga imponerad nutidsmänniskan förefaller vara inför detta slags
verklighetsskildring. Det är ett tidens tecken, att man nu kallar
åtskilligt av detta för naturalistiskt snusk.
Emellertid är det dramatiskt tacksamma roller och en dråpligt
drastisk dialog:
Julie: Vet du, vem som brände gården?
Jean: Er fru mor!
Julie: Vet ni, vem tegelfabrikanten var?
Jean: Er mors älskare.
Julie: Vet ni, vems pengarna voro?
Jean: Tyst lite — nej, det vet jag inte.
Julie: Det var min mors.
Jean: Grevens alltså, om det inte var paktum.
Julie: Det fanns intet paktum. Min mor hade en liten förmögenhet, som
hon inte ville ha under min fars förvaltning och därför satte hon in dem hos
— vännen.
Jean: Som knep dem.
Julie: Alldeles ja. Han behöll dem. Detta allt kommer till min fars
kännedom. Han kan inte göra process, inte betala sin hustrus älskare, inte bevisa,
att det är hustruns pengar. Det var min mors hämnd för att han tog väldet
i huset.
Det är väl också mer en naturalistisk storätare än en grevedotter,
låt vara en degenererad sådan, som insinuerar: "Jag skulle vilja
bada mina fötter i din bröstkorg. Jag skulle vilja äta ditt hjärta
helstekt."
Vad slutligen "Dödsdansen" angår är icke mycket mer att säga
än, att spelet här gick jämnare. Det var kanske den bästa
föreställning, som presterades under de korta veckorna för
återupplivande av den första Intima teaterns minne.
Det nämnda skådespelet är ju ett av de ohyggligaste Strindberg
skrivit i äktenskapsgenren och det vill inte säga litet. Man har
intryck av att han här löpt linan ut. De för livet sammantjudrade
makarna ha äntligen uttömt alla möjligheter att vidare plåga
varandra, lidandet har delvis värkt bort. Det kan icke uppfinnas mer
kval — vad övrigt är, är tystnad. Det var till Inferno-tidens
avgrund sf ört vi vi an diktaren på sin (rolgata-färd nu nått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
