Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1928 - Qvidamsson, Qvidam: Hamsun och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 QVIDAM QVIDAMSSON
på läppen, då man tänker på den ställning, Hamsun under åratal
intog hemma i sitt land. Gång på gång blev han lyst i bann, än
från ett håD, än från ett annat, och det är mer än en händelse, att
då Hamsun på sin tid i en serie föredrag drog i härnad mot nästan
alla litteraturens stormän i samtiden, så var det närmast några
tidningsuttalanden av Strindberg som givit honom uppslaget. Han
har — som han själv för många år sedan skrev om den svenske
dik-tarbrodern — alltid varit ’’en hjärna till häst, ridande sina egna
vägar", och man förstår gott (icke minst av hans ivriga protest mot
en dylik uppfattning) att han känt sig imponerad av Strindbergs
begär att säga emot alla en gång etablerade åsikter. Och det ligger
förvisso något av självkarakteristik i dessa Hamsuns ord om
Strindberg:
"En ursprunglig och oberäknelig natur, påstående som en
advokat, ensidig och lidelsefull som en religiös fanatiker, lätt att röra
som ett barn och dock givande sig sken av att uppträda som en
bandit, full av bizarra nycker, arbetande med allehanda problem.
Han har undersökt det mesta och angripit allt, från vetenskap till
konst och uppfinningar, från kultur till religion och Gud; med ett
slags jublande raseri har han kastat sig över allting i detta livet
och det tillkommande. Och han har satt spår där han farit fram.
Han har genom hela sin utveckling haft ödet att röra sig på sidan
av allting, missnöjd med allt, med lust att slå ned alltsammans och
krafter till att försöka det."
Man har rätt att till den ovedersägliga likheten mellan de båda
diktarna söka en av förklaringarna däri, att även Hamsun är en
’Tjänstekvinnans son". Han har slitit ont mer än de flesta, och
från första början har ju striden för tillvaron satt outplånliga
märken i hans produktion. Som gårdskarl och skomakarlärling i
det barska Nordland hade ynglingen Knut Petersen från Hamsund
rikligt med anledningar att grubbla över livets bitterhet och
försjunka i naturens storhet. Han grep till pennan, och resultatet blev
en otymplig skildring av en fattig bondpojkes glädjelösa uppväxtår,
’^Björger". Men ingen lade märke till den lilla boken (nu är den
nästan icke till att få för pengar); den väntade litterära
berömmelsen uteblev; skomakarlärlingen förvandlades till kollämpare,
länsmansbiträde, skollärare (!), stenhuggare och vägarbetare. Så
bar det i väg över Atlanten: han skulle bli unitarisk präst, men
det blev ingenting av. Några hundår där ute och så hem igen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
