Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1928 - Fried, Leon: Viktor Rydbergs sociala diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 téon p&tkd
(1887) skriver han: "Det är en pligt att verka så, soön om ett
messianskt rike vore det möjliga målet för våra sträfvanden, äfven
om vi sk?ulle betvifla dess tillkommelse. Hvad polstjärnan var för de
gamle sjöfarande, bör det riket vara för oss: vägvisaren för kursen,
äfven om det, i likhet med polstjärnan, hör och skall höra till de
himmelska synerna, ej till de jordiska verkligheterna.’’ För en
praktisk lösning av det sociala problemet hade han doek föga
intresse. Betecknande är hans recension av Quidings Slutlikvid med
Sverges lag\ som han avfärdar i kåserande ton. Strindberg åter
fylldes av ren salighet (för att citera Hedén), när han läst Quiding,
och Branting betecknade i sin lysande artikel En svensk utopist^
Quiding som Sverges S:t Simon eller Fourier, "en tänkare, som
väl kan ha begått stora misstag, men vars djerfva, sjelfständiga, af
inga konventionella föreställningar bundna sanningssökande
ovil-korligen måste inge aktning". För socialismen har det stått klart,
att ingenting vore att vinna på ett drömmeri om ett skimrande, men
konturlöst och ouppnåeligt gudsrike i det fjärran blå, utan att detta
måste förverkligas här på jorden efter en mänsklig plan och med
mänskliga medel. Den kristna och sociala tankens förbund är
förvisso den rydbergska livssynens rikedom — men också dess
begränsning.
Rydbergs politisk-sociala idealism har satt sina rikaste och
skönaste frukter i hans lyrik — denna behärskas helt av den gamle
liberalens dröm om "mänsklighetens republik".^ Den entusiasm, som
hembärs Dexippos’ frihetskamp, gäller inte minst republiken Aten, och
såväl Nero och ljungelden som Lukanus marterad förhärligar det
republikanska idealet. I den förra dikten sjunger skalden Aulus —
i den första, i Gnistan 1881 upplästa versionen, Nero själv — om
de döda Petus, Plautus, Seneka och Lukan:
De föUo trogne sina drömmars republik,
oöh salig prisas må lenhvar, som f aller så
för sitt i gyllne skyar byggda Ilion.
Och i ett manuskript till den senare sången heter det: ’’Sedan
han sjungit sin republikanska sång: ’Den döende stridsmannen’,
fortfar han, medan bödlarna pina honom..."
I det torn, som "ståndar öfver tidshafvets svall", hänga två
klockor; den ena klämtar i trånad att inviga "joo^dens släkten" till
"ett syskonförbund", att inringa gudsriket på jorden. Men om
mänsklighetens frihetssång "tystnar för gunst och för bröd", oan
"ungdomshjärtat känner utan kval", hur "det godas helga ideal"
^ Nu i Varia, II.
- Ur dagens krönika 1887; nu i Tal och etkrifter, I.
® Så står det i ett manusikript till Lukanus marterad; i den tryckta
versionen heter det ’’mänsklighetens frihetsstat".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
