Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1928 - Strand, Sven G.: Leo Tolstoj — till hundraårsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätt bidra till det sedliga förfallet. Ytligt sett kan Tolstoj förefalla
som en kulturfiende, och han har ofta fått uppbära beskyllningen
för att vara det. Denna beskyllning är dock inte korrekt. Man
kommer sanningen närmare, om man säger, att han ville skapa en
ny kultur, som i moraliskt och socialt avseende skulle stå högre
än den gamla. Största felet med hans förkunnelse och hans
strävanden var givetvis att han allt för litet räknade med människans
skröplighet och världens ondska.
Naturligtvis visade sig hans nyvunna tro även i hans litterära
produktion. Vi kunna här bortse från en del mindre arbeten och
närmast koncentrera uppmärksamheten på ett par större,
Kreutzersonaten och Uppståndelse, båda mycket typiska för hans senare
period.
Främsta intresset i Kreutzersonaten anknyter sig inte till den
uppskakande händelsen utan till bokens idéer. För Tolstoj
framstod äktenskapet i sin vanligaste form allt mer som en osund
konstprodukt, blott åsyftande de båda parternas ömsesidiga njutning.
För honom var kärleken blott sedligt berättigad, såframt den
tjänade familjelivet, alltså barnen och deras uppfostran. I det sunda
livet måste den sinnliga kärleken inskränka sig till blott en tillfällig
och övergående period i den stora livsprocessen. Driftlivet har
skjutits allt för mycket i förgrunden, och resultatet har blivit
förkonstling och onatur. Tolstojs "maximalism" visar sig alltså
även här; i sina krav på sedlig fulländning har han inte dragit
sig för de yttersta konsekvenser. Det är lätt att visa på
ytterligheterna i denna bok, och många ha stannat vid dem och sedan
fördömt boken. Man bör dock inte förbise det delvis berättigade
i Tolstojs kritik, även om man går med på att hans krav äro
övermänskliga. Hans betonande av kärleken som ett
pliktförhållande i motsats till ansvarslöst och oavkortat njutningsbegär har
ett sedligt innehåll, som alltid kommer att stå sig. Även om hans
sedliga iver drivit honom väl långt, kan man dock inte förneka, att
den har djupt allvar.
Få av Tolstojs böcker lära ha utövat ett så stort inflytande i
Ryssland som Uppståndelse, denna stränga dom över ryska
samhällsförhållanden och hänsynslösa uppgörelse med gängse moraliska
föreställningar. Tolstoj riktar här en ohygglig kritik mot det ryska
rättsväsendet i den bitande satiren av jurydomstolens
sammansättning och förhandlingar. Även fångvården, militärväsendet,
egendomsförhållandena och det allmänna moraliska tillståndet äro
föremål för hans revolutionära kritik. Huvudpersonen, Nekljudov, som
är Tolstojs språkrör, har mycket av hans egen "maximalism",
framför allt när det gäller att sona det brott han begått mot en
ung kvinna, som därigenom kommit att alldeles spåra ur. I denna
roman finns lika litet som i någon annan av Tolstojs senare böcker
någon plats för kompromisser, för ett både — och.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
