Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 david sprengel
der visserligen bevarat dem båda, men, som man tror, på så
fullkomligt skilda fronter! Är det då berättigat att låta ett par sådana där
symbolikpretenderande situationsbilder och teatraliska levande tavlor
närma dessa bägge, som för den gängse uppfattningen voro fiender
intill döden och so.m, i överensstämmelse därmed, endast det
gemensamma dödsåret, 1778, efter ett enda sammanträffande i livet, tycktes
vilja närma?
Vid noggrannare påseende befinnes det ytterst berättigat att göra
ett dylikt närmande. Det var ju icke för intet, som denna
sammanställning ständigt gjordes av revolutionstidens emigrerade
adelsresonörer och, framför allt, av restaurationstidens gravitetiskt
sen-tentiösa storborgare Yid anblicken av de dödssår, som kunglighetens
och religionens till utmanande klasslyx och konservativ kastpolis
nedsjunkna makter vid 1700-talets slut hade lyckats tillfoga sig
själva. Ursinniga plägade de -snörfla: C’est la faute å Voltaire!
C’est la faute å Rousseau!, och beskärmelsen: ’’Skulden är Voltaires!
Skulden är Rousseaus!’’ är ännu ett ordspråk i Frankrike. Och
allt fortfarande är det oftast från ungefär samma element i världen,
som den misslynta ovilja’ kommer, som allt fortfarande omvärver
dessa båda förbannade i deras frenetisk>a fäktarattityder mot
dyrbara institutioner av till den grad praktiskt värde. Det är därför
mycket välvalt av livstillfälligheternas konstnär att över portalen
till det adertonde seklet skulptera ut dessa symboliska reliefer med
de historiskt nästan samtidiga fäktarparen Voltaire—Rolian och
Rousseau—Gautier.
Parentetiskt bör det kanske dock påpekas att, i den senare
batalj-scenen, orätten vad yttre, ytliga fakta angår helt och hållet låg på
den hetlevrade och bråkige Isaac Rousseaus sida. Ursprunget till
hans bärsärkaraseri var uteslutande, att Gautier, för övrigt ganska
hovsamt, avvisat honom, då han, i sällskap med en kumpan, yppat
tydliga tecken till att vilja tränga in på Gautiers ägor i syfte att
idka tjuvskytte: mer eller mindre olovlig jakt var en av den
vid-lyftige urmakarens älsklingsförströelser. Och för övrigt behövde han
ju sedan icke maka sig långt bort: han förblev oantastat och
bekym-merslöst boende blott några få mil därifrån, i Nyon, där han snart
gifte om sig, medan den han tvenne gånger överfallit och staden
själv tyckas ha prisat sig tillräckligt lyckliga med att ha blivit av
med den redan förut som orosande och anstiftare av ofrid kände
slagskämpen. Djupare sett och som representant för sin medbor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
