Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Sprengel, David: Voltaire & Rousseau och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 DAVID SPRUNQEL
det gärna hos Voltaire den ögonblickliga, raspande, skällande
pamfletten; han fyller århundradet med ’’ohyvsade trätor’’, men han
fyller det också med dräpande vidräkningar med allsköns
förtryckare och med icke bara hetsigt, utan även verksamt och
triumf-krönt försvar för hundra offer och martyrer; och allting tar hos
honom en allmän karaktär av manlig, energisk, segersyftande och
segervinnande kamp mot fördomar och vrånghet. Det är icke nog
med att hans själ ’’brusar upp", som Rousseau säger om sin, men
hans penna flyger ögonblickligen till papperet, och papperet
sändes ögonblickligen ut i världen; och det skrivna är ett lettre de
cachet så gott som något, som sätter efter, tar fast och stämplar de
brottsliga, ett lösgivningsdekret, som öppnar fängelseportarna för de
oskyldiga och rehabiliterar dem, ett vapen, som bispringer och
fräl-sar samhällets marterade och sårar och dödar de maktägande
bödlarna, både de politiska institutionernas "vilda tyranner" och, helst,
allra helst, de andliga rövarassociationemas "skurkaktiga präster";
aldrig nöjer sig Voltaire med att förfölja "en tupp, en ko, en hund",
ehuru han med sitt isande hån ständigt låter de kyrkliga och
världsliga auktoriteter han utsätter för sin stenkastning framstå som
ingenting annat än galande tuppar, rasande kor och rabiessmittade hundar.
Men hos Rousseau är det just själen, i vilken intrycken av våldet och
orätten ha inristat sig; om han förhållit sig tämligen tyst inför
dessa tidevarvets många upprörande offentliga våldsdåd mot
enskilda, vilka sysselsatt Voltaire, så har han i stället trängt ned i
det mänskligas djup; han sparar sig till de stora slagen, till
idékampens abstraktare fäktningar, i genomförda böcker, där harmen
blir till den åska i de konstfullt rytmiserade satserna, bitterheten
till den mörkfärgade melankoli i föredraget, hoppet till den värme
i rösten, kärleken till den ljusa strålglans över sidorna, som
uppkalla patetiska känslor hos läsarna, och där orsakerna till det onda
och möjligheterna till en förbättring i eländet undersökas i
sammanhängande resonemang, vilkas logiska kraft och uthålliga entusiasm
sträva mot framtiden och äro ägnade att skapa en varaktigare
aktivitet, en mera bestående stridstro än Voltaires ödsliga hån och
sarkasm, som ofta synas med berått mod vilja kränka hela
mänskligheten. (Vad djup och räckvidd beträffar, må det dock sägas, att den,
som sysselsatt sig länge med både Rousseau och Voltaire, känner sig
tveksam om åt vilkendera han skall giva företrädet i visdom, och på
inga betingelser vill han vara med om något slutomdöme om ’ ’ytlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
