Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Örne, Anders: Jordbruksproblemet efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jordbruksproblemet efter världskriget 485
detta betraktelsesätt på otroligt kort tid så gott söm utplånats, borde,
tycker man, den politiska enhetsfronten mellan arbetare och
småbönder ha blivit lättare att förverkliga. I själva verket är det, såvitt
man nu kan se, tvärtom och detta i trots av att numera ingen
jordbrukare i vårt land längre kan skrämmas med det gamla spöket:
bondejordens konfiskering.
Ser jag på de praktiska krav, som jag för 20 år sedan ansåg
nödvändiga att uppföra på vårt partis program, så måste jag till min
skam erkänna, att några av dem nu lukta mögel lång väg. Vi ha
under vårt partis medverkan eller på dess förslag fått en
jordlagstiftning, som går vida längre i vissa hänseenden än någon vid
ifrågavarande tid vågade ifrågasätta. Den tryggade besittningsrätt till
samhällets jord, för vilken jag med iver kämpade i
Socialdemokraten och även i den här berörda artikeln i Tiden, är införd i lagen,
men den har icke verkat lockande på de ’’jordhungriga". Det torde
också vara tvivel underkastat, om en del av det redan genomförda
jordprogrammet liksom en del av det, som ännu återstår, skall visa
sig i någon högre grad ägnat att entusiasmera jordens brukare för
de ännu längre gående åtgärder, som av några krävas. För min del
tvivlar jag därpå av orsaker, till vilka jag strax skall återkomma.
En av kärnpunkterna i mitt jordbruksprogram för 20 år sedan
var lantmannakooperationen, vilken jag väntade skulle utvecklas till
en form av socialistiskt färgad jordbrukshushållning. Jag yrkade
också livligt på, att den kooperativa formen av samverkan mellan
de små jordbrukarna skulle kraftigt understödjas av staten. Vid
den tiden kände jag kooperationen i huvudsak endast genom
teoretiska studier under studenttiden. Sedan dess har jag haft tillfälle
att ägna min mesta tid åt praktisk befattning med kooperativa
spörsmål. Min tro på rörelsens möjligheter att omgestalta de ekonomiska
förhållandena till deltagarnas och hela samhällets båtnad har icke
försvagats, utan tvärtom stärkts. Men jag tvivlar numera högeligen
på att man har rätt att inordna en fri och frivillig samverkan som
kooperationen i samma grupp av företeelser som statssocialismen.
Och jag har funnit, att något mera hopplöst olämpligt än att söka
arbeta fram den kooperativa företagsformen genom offentliga
åtgärder icke gärna kan tänkas. Den delvis statsunderstödda eller
åtminstone statsuppmuntrade lantmannakooperationen har under två
årtionden icke gjort några svindlande stora framsteg, medan
kon-sumentkoo.perationen, som energiskt vidhållit den rena självhjälps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
