Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Möller, Gustav: Fackföreningsrörelsen och lönenivån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fackföftbnlngsröftfilsen ocfi lönenivån 499
lemsantal ökas även genom anslutning av fackförbund, som tidigare
varit väl organiserade men stått för sig själva utanför
Landsorganisationen. Men de vittna do»ck om i vilken riktning utvecklingen
oemotståndligt har gått.
I denna artikel har nu framlagts ett material, som varje läsare
själv kan bedöma. Vittnar månne detta material om att den
svenska fackföreningsrörelsen ledes av arbetsgivarlakejer, av köpta
svindlare, som dag ut och dag in sysselsätta sig med att förråda
den svenska arbetarklassen och sina egna medlemmar? Så är det
ju nämligen kommunisterna påstå. Det är ju för att skydda
fackföreningsrörelsen mot den samling förrädare,
Landsorganisationens representantskap utgöra, som kommunisterna måste
anordna sina "enighetskonferenser’’ och nu senast sin s. k.
Antimond-konferens. Det är för att fackföreningsrörelsen ej skall fortsätta
att gå vilse på de vägar, som lett till skapandet av världens i detta
nu starkaste fackföreningsrörelse och till den avsevärda
förhöjningen av arbetarklassens levnadsstandard, som kommunisterna
måste ordna speciella konferenser, vilka skola giva rörelsen riktigare
och bättre riktlinjer än dem de i stadgeenlig ordning valda
förtroendemännen följa enligt av stadgeenligt valda kongresser
utstakade bestämmelser. Vilket groteskt skådespel!
De resultat den svenska fackföreningsrörelsen med stolthet kan
peka på som sina vinster äro icke minst en följd av en viss
försiktighet och måttfullhet i anspråken, men denna måttfullhet är
raka motsatsen tiU svaghet och undfallenhet. Det vore
sannerligen ingen kooist att visa en ständig stridslystnad, att förvandla
varje lönerörelse till en öppen konflikt, att kasta ut fackförbund
efter fackförbund i strejker som genom sympatiåtgärder kunde
utvidgas i det oändliga. Då skulle inga förebråelser för förräderi
drabba fackförbundsledama, då skulle de bli stora ’’revolutionära"
hjältar. Men i stället skulle man med rätta kunna förebrå dem
att de förödde fackföreningsrörelsens kraft med den uppenbara
påföljden, att arbetsgivarna snart skulle få övertaget, att lönenivån
åter skulle pressas tillbaka och att organisationerna skulle se de
tömda kassorna följas av medlemmarnas flykt.
Det är lätt att riva ned och förstöra vad som byggts upp.
För att förhindra kommunisternas nedrivningsarbete är det
obetingat nödvändigt, att deras i enighetens skamlöst missbrukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
