Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1928 - Wigforss, Ernst: Spararen, slösaren och den arbetslöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPARAREN, SLÖSAREN OCH
DEN ARBETSLÖSE.
Av ERNST WIGFORSS.
trevlige slös aren, som ger folk arbete
J jgenoon att låta pengarna rulla, har gärna blivit mera
po-pulär än den usle gnidaren, som tycks unna varken sig själv
eller andra att leva. Den ekonomiske folkupplysaren har haft [-myc-]?en-] {+myc-
]?en+} glädje av detta exempel på den naturliga människans
kortsynthet, då det gäller att bedöma samhällets verkliga intressen. Ty
för samhällsekonomen har sparande och kapitalbildning vanligen
varit a och o i hans praktiska förkunnelse. Man kan inte få för
mycke kapital. Man kan inte spara för mycke. Outtalat har
det legat bakom att man inte gärna kan konsumera för lite. Det
har tillämpats på en-skilda, och det har tillämpats på staten. Då
man klagar över slöseri med skattedragarnas medel, brukar det
sällan heta, att den enskilde behöver pengarna bättre för sin
privata konsumtion. Vad man är rädd för är att de dryga
skatterna skola minska på hans kapitalbildning. Då staten ordnar en
socialförsäkring och tar en del av inkomsten från de välbärgade
för att öka på inkomsterna för de sämre lottade, riktar sig
kritiken inte mot den nya inkomstfördelningen i och för sig.
Åtminstone inte öppet. Men man hyser stora farhågor för de
indirekta verkningarna. Kapitalbildningen anses bli försvårad och
därmed också näringslivets utveckling.
Socialpolitikens förkämpar ha i regel dragit sig tillbaka till ett
par ointagliga positioner. Det ekonomiska framsteget kan köpas
för dyrt. Bättre med en långsammare ökning av samhällets
rikedom, än att vi glömm^a det mänskliga. Man accepterar sålunda
motsättningen mellan det "socialt’’ och det "ekonomiskt"
önskvärda, men låter balansen sjunka till förmån för det "sociala".
Det är den yttersta förskansningen. En andra är ett stycke mera
framskjuten. De sociala åtgärderna öka indirekt
produktionsförmågan och därigenom rikedomen. En hel del av de sociala
utgifterna kunna anses för kapitalutlägg. Att uppfostra folk bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
