Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1929 - Vennerström, Ivar: Karl Liebknecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL LIEBKNECHT
21
tjänst, att "lassalleanare" och "eisenachare" enades i Götha 1875.
Han kan anses vara det socialdemokratiska partiets
huvudorganisatör. Sonen har genom sin personlighets hårda egenart hjälpt till
att utsätta faderns organisatoriska livsverk för de hårdaste
skakningar. Där Karl Liebknecht gått fram inom socialdemokratin, där
har det stått den hårdaste inre strid. Den egna idén var för honom
städse det mest väsentliga, för enhet, sammanhållning, tåligt
jämkande samarbete hade han icke sinne. Hans närmaste
meningsfränder ha bekräftat svårigheten att intimt samarbeta med honom. Han
kunde väl kring sin egen person samla en intensiv kärlek och ett
intensivt hat, men han hade icke den store parti- och folkledarens
förmåga att hålla massorna samlade kring ett program och länka
dem sakta men säkert fram mot ett givet mål. Han var en
lös-gängare och i hans väsen låg mycket av desperado. Det har sagts
om honom under kriget att han var Tysklands starkaste man, emedan
han stod mest ensam. Den hårda oböjlighet, som i krigsåren gjorde
honom till den starke Ibsen-gestalten, drev honom också under
revolutionen i desperation bort från arbetarklassens stora massa och
drev honom ut i döden i våldsam kamp med andra socialister.
Varken fadern eller sonen voro i högre grad teoretiskt intresserade.
Som teoretiska socialister voro de rätt så klena. I det avseendet
kan Karl Liebknecht icke tillnärmelsevis mäta sig med
meningsfränden Rosa Luxemburg, vars djupa teoretiska kunskaper och
geniala intelligens gjorde henne till en av Karl Marx’ tankeskarpaste
arvtagare. Fader och son voro båda hängivna anhängare av
marxismen i dess kategoriska form. För Vollmars och Bernsteins
revisio-nism hade de ingen sympati. I sitt praktiska ställningstagande
visade emellertid Wilhelm Liebknecht med åren mer och mer
reformistiska böjelser. Hans långa studium av den praktiska engelska
arbetarpolitiken kunde icke bli ofruktbart. På sin tid utdömde han
varje förhandling med motståndare som en föraktlig kompromiss,
men med tiden erkände han i både ord och handling de realpolitiska
hänsynens och det praktiska reformarbetets betydelse. Karl
Lieb-knechts doktrinarism i praktiska ting uppmjukades däremot icke
med åren. Han blev aldrig någon realpolitiker, han var och
förblev en benhård doktrinär, för vilken varje kompromiss var en
styggelse. När Jean Jaurès 1902 i ’Teori och praktik" utvecklar
’’den nya metoden", en realpolitisk, reformistisk handlingslinje,
slår Karl Liebknecht allarm i en längre artikel i "Die neue Zeit"
och karakteriserar Jaurès som en illusionist, emedan han tror på de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
