Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1929 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
237
ieke for en publik med kulturell inriktning. Sådan ihan är
får man ta honom: en överlägset skicklig pjäsfabrikant — men
det är också allt.
Det tjänar icke mycket till att referera innehållet i ett stycke som
Komedin på slottet. Huvudintresset är ihelt inriktat på det
sceniska framförandet: överlägset som alltid på denna teater med klokt
tillvaratagande av alla frikostigt utbjudna möjligheter till
raffinerade sceniska arrangemang av alla slag.
Åt den bästa teatern den bästa dramatiken, är en riktig
ståndpunkt. Tor Hedberg får väl anses som vår främste nu levande
dramatiker och det var blott naturligt, att nationalteatern lade beslag
på hans senaste verk, Rembrandts Son, Handlingen är förlagd till
Rembrandts sista år: den blodfulle renässansmästaren har blivit den
fåmälde, inåtriktade grubblaren, enskilda sorger ha kastat sina
slagskuggor efter sig, — mätt på livet och längtande till ro lever den
gamle i ett slags resignationens ljusdunkel, varur skaparkraften för
sista gången stiger upp som en Fågel Fenix ur den glöd, som ännu
pyr under askan.
Skådespelets huvudfigur är Rembrandt d. ä. Sonen, efter vilken
det uppkallats, är mera ställd i skuggan. Han är också tämligen
osympatisk — åtminstone som han här tecknats. Det är det gamla
Hedbengska motivet om kampen mellan den yngre och den äldre
generationen, som åter kommer till användning. En stor mans
son bör enligt naturens ordning alls icke vara någon stor man. Det
är tillräckligt med ett geni i familjen (säga kvinnorna).
Som drama är Rembrandts Son tämligen stillastående. Det är
som en klassisk tavla, har det sagts. Men som tavla lever den: med
ett dramatiskt inre liv, mer intensivt än vad en rörligare och mer
bullrande yttre scenbild någonsin förmått skänka... Det sceniska
framförandet var fint samstämt och känsligt anpassat efter diktens
anda — det var, även det, en diktares (och diktarens eget) verk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
