Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 4 sept. 1929 - Sterner, Bertil: Den materialistiska historieuppfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
BERTIL STERNER
niskornas egenartade sammanslutning i en enhet endast framträtt
i den individualistiska frågeställningen om statens betydelse för den
enskilde individen. Det var endast individens speciella intresse, som
kom fram vid den tidens samhälleliga tänkande. Själva
sammanslutningen av enskilda, dess möjligheter och dess väsen var över huvud
intet problem. I den klassiska tyska filosofin hade visserligen
strävandena att vinna begreppsmässiga uttryck för människoandens
samhälleliga karaktär till en del länt till framgång men endast i
en form, som mer beslöjade än framhävde denna. Så antog den
hos Kant formen av en människosläktets naturbetingade utveckling
till ett alltomfattande idealsamhälle och hos Fichte och Hegel av
det allmänna förnuftets utvecklingsprocess, men för att hos den
ene av dessa sist nämnda utmynna i en skenbart endast
individualistisk kunskapskritik och hos den andre i en hemlighetsfull,
universell metafysik.
Det är här Adler satt in sitt av den kantska kunskapskritiken
skärpta, strängt logiska skarpsinne och påvisat de
överensstämmelser men också de skiljaktigheter, som råda mellan marxismen och
den klassiska tyska filosofin. Vi skola i detta sammanhang
huvudsakligen dröja vid de förra. Adler konstaterar mycket starka
logiska och metodologiska likheter mellan dessa båda, till synes så
vitt skilda vetenskapliga riktningar inom tänkandet. Båda gripa
nämligen utöver den blott individuellt givna uppenbarelseformen
av medvetandet. Huvudsaken är inte längre en psykologisk
undersökning av det enskilda medvetandet utan själva fastställandet
och lösningen av problemen om ett kollektivistiskt, masspsykiskt
medvetande, dess överindividuella giltighet och natur. Här ha vi
att taga i betraktande de begrepp, som äro sammanfattade i den
sociologiska grundlagen om andlig förbundenhet och
överensstämmelse mellan olika medvetenhetsinnehåll. Det klassiska tyska
humanitetsidealet, som funnit sitt sublimaste uttryck i det
kategoriska imperativet, är buret av grundidén om en gemenskapslogik.
Begreppet om subjektet vinner först därigenom ett gripbart
innehåll, ett existensberättigande, om vi i våra tankar ställa det i
motsats till ett objekt. Den idealistiska filosofin och marxismen ha
båda i detta avseende en mycket skärpt känslighet för motsatsen
mellan subjekt- och objektföreställningar.
Hos Marx lever grundtanken kvar hos den tyska idealismen, som
den utvecklade sig från Kant till Hegel, att människan icke såsom
en atomistisk, isolerad individ utan såsom ett socialt helt —
såsom släkte — utvecklar sig till sin bestämmelse, strävar att nå ett
preformerat utvecklingsideal. Betonandet av detta moment hos
Marx innebär en bekännelse till Kant på samma gång som ett
avståndstagande från Feuerbach, vilken senare betraktade människan
såsom en isolerad individ. Och slutligen se vi, att det
eftertryckliga framhävandet av utvecklingstanken hos Marx avlägsnar honom
från Hegel, liksom från Feuerbach.
Det är första gången i de ryktbara "Thésen zu Feuerbach’’ av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
