Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 okt. 1929 - Händelser och spörsmål - Välståndsökningen och kapitalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSE» OCH SPÖBSMAL
381
kriget kommit som ett avbrott i en uppåtstigande rörelse för den engelska
arbetarklassen. Men som bekant var så inte alls förhållandet. Snarare
tvärtom. Den prisstegring från mitten av 1890-talet, varom tidigare talats, hade i
England haft alldeles samma inverkan på lönerna som i Amerika. Den
stegring av reallönerna, som i England synes ha försiggått under en stor del av
1800-talet och som anses ha höjt de engelska arbetarnes penninglöner till det
dubbla och deras levnadsstandard till det fyrdubbla på hundra år, denna
stegring hade vid sekelskiftet avstannat och t. o. m. förbytts i en tillbakagång.
Sätter man index för lönerna 1900 — 100, får man år 1914 knappt 108, medan
levnadskostnaderna samtidigt beräknas ha stigit från 100 till 110. Reallönen
hade sålunda något fallit, och tar man hela perioden från år 1900 fram till
nu, kan man tydligen säga, att arbetarna bevarat sina reallöner praktiskt taget
oförändrade. Deras vinst av de trettio årens ekonomiska utveckling har
bestått i en förkortning av arbetsdagen.
Att de tyska arbetslönerna först nu åter kommit upp i jämnhöjd med vad
de voro före kriget, torde få anses känt. De franska synas icke ha stigit fullt
så starkt som levnadskostnaderna mellan 1913 och 1926. I Tyskland stego
penninglönerna icke obetydligt från sekelskiftet fram till krigsutbrottet. Det
är möjligt, att de stego snabbare än levnadskostnaderna, fastän den offentliga
diskussionen var full av klagomål över y ’dyrtiden’ \ Men den verkliga
förbättringen av lönerna under de sista trettio åren kan inte heller i Tyskland
ha varit stor.
Vill man se löneutvecklingen inom den svenska industrin i ett riktigt
perspektiv, är det inte nog att uppmärksamma de många procent, varmed
lönerna stigit under de sista femtio åren. Man får också erinra sig den låga nivå,
från vilken utvecklingen utgår. Om man vågar en mycket grov generalisering
av ett tyvärr alltför bristfälligt material, skulle man säga, att de svenska
industriarbetarlönernas stegring från 1890 till krigsutbrottet bragte dem
någorlunda upp i jämnhöjd med de tyska och att stegringen från 1913 och till nu
fört den svenske arbetaren upp i samma klass som den engelske. Det vill
emellertid också säga till samma punkt som den engelske arbetaren uppnått
för trettio år sen.
Denna i mångas ögon så förvånande höga levnadsstandard hindrade inte,
att 1900-talets första årtionde såg den första utvecklingen av ett engelskt
arbetarparti med socialistiska tendenser och att "oron på arbetsmarknaden’’
just före världskrigets utbrott var större än på mycket länge. Förmodligen
kommer inte "det ökade välståndet" att i >Sverge ha en helt annan effekt
än det haft i England.
Sålänge förbättringen av den industriella lönearbetarklassens läge fortskrider
om också i långsam takt, är det emellertid helt naturligt, att detta faktum
drages fram och får spela en roll i diskussionen om den nuvarande ekonomiska
organisationens livskraft. Det enda som därvid kan begäras, är väl en viss
konsekvens. Det som emellertid ofta händer, är att man ena dagen utnyttjar
industriarbetarnes löner som bevis för det kapitalistiska systemets förmåga att
skapa välstånd även åt arbetarklassen och den andra dagen frejdigt förkunnar,
att industriarbetarna vunnit sin högre standard på andra och ännu sämre
ställda medborgares bekostnad, genom en förkastlig fackföreningspolitik, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
