Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 nov. 1929 - Olsson, Johan: Utländska förstakammarorganisationer efter världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
JOHAN OLSSON
vinsialständerna, som sedan välja första kammaren, män som
uppnått 25 års ålder samt dessutom uppfyllt vissa visserligen
mycket låga censusbestämmelser, vilka dock utestängde 40 %
av 25-åringarna. Rösträttsåldern är fortfarande 25 år men
censusstrecket har fallit bort. Valplikt har införts även här. Valbara
till första kammaren voro förut personer, som voro 30 år gamla,
tillhörde de högst beskattade, beklädde eller hade beklätt vissa högre
ämbeten. Valbarhetsvillkoret är nu lika med det till andra
kammaren, d. v. s. att ha uppnått 30 års ålder.
Beträffande maktbefogenheterna har första kammaren absolut
veto gentemot andra, i vilken lagförslagen måste väckas. Alltså har
denna initiativrätten.
Även i England, där dock förhållandena genom överhusets
nuvarande maktlöshet ställa sig något annorlunda, ha planer på
överhusets reformering varit uppe. I själva verket har England haft
enkammarsystem från och med 1911, då den s. k. parlamentsakten
genomdrevs, genom vilken överhuset fråntogs all makt i
finansfrågor och i övriga frågor erhöll ett suspensivt veto med innebörd,
att om underhuset tre gånger antar ett lagförslag mot överhusets
vilja, blir det lag. Dock skall en tidrymd av två år ha förflutit.
Överhuset såsom det nu är sammansatt tillhör en gången
samhällsuppfattning och har därför fått finna sig i att bli tillbakasatt. Man hade
emellertid redan tidigt diskuterat möjligheten av att ge det en mera
modern karaktär. Något allvarligare steg i denna riktning tog man
dock först 1917, då Brycekommittén tillsattes. I dennas förslag
hävdades "andra kammarens’’ ("the second chamber", den term som i
England motsvarar vårt "första kammaren") fullständiga
underordnande under medkammaren, underhuset, vars medlemmar
fördelade på 13 valkretsar skulle välja omkr. 3^ eller 246 av den nya
kammarens 327 ledamöter. Den återstående fjärdedelen (81) skulle
bestå av lorder, ett antal som så småningom skulle reduceras till 30.
Genom denna grupp förmenade man sig bevara "den historiska
kontinuiteten", som alltid spelar så stor roll för engelsmännen.
Valperioden föreslogs till 12 år, med förnyelse till en tredjedel vart
4:e år.
Detta jämförelsevis långt gående förslag ledde lika litet till något
resultat som de betydligt moderatare förslag, vilka sedermera sett
dagen och vilka i själva verket gått ut på stärkandet av kammarens
maktställning, men det är möjligt, att Brycekommitténs
reformförslag inverkat på de 1922 tillkomna senatsorganisationerna i
Irländska fristaten och Nordirland.
I Italien kände senaten sin egen ålderdomssvaghet och tog 1919
genom en kommitté upp frågan om sin egen reformering. Det blev
dock även här aldrig mera än ett förslag, då senaten under den tid
frågan behandlades så stigit i anseende, att någon reform ej längre
ansågs nödvändig, och under den mussolinska regimen äro inga
dylika reformer att befara. Senatorerna skulle enligt förslaget till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
