Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 28 mars 1930 - Litteratur - Gustav Cassel: Understödspolitikens urartning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 Litteratur
ligtvis diskuteras, men varför den principiellt skulle vara så mycket värre
än tullar, även de i de flesta fallen förkastliga, är svårare att fatta.
En subvention betyder, att skattebetalarna belastas för att
konsumenterna skola få varan billigare. Det är riktigt. Men hur man skall kunna
pålägga en tull utan att skattebetalarna drabbas, är icke så lätt att se.
Naturligtvis kan det i vissa fall inträffa, att utlandet måste betala tullen,
men det är så pass sällsynt, att man knappast behöver räkna med det.
Att det sedan vid en tull i all synnerhet på allmänna
förbrukningsartiklar, och det är ju det det gäller vid jordbrukstullar, är andra
skattebetalare, som drabbas av utgiften är sant. Vid en dylik tull blir det till
stor del de små inkomsttagarna, som måste betala, men vid en
subvention, där de nödvändiga medlen tas ur t. ex. inkomstskatten, blir det de
större inkomsttagarna, som bli de lidande. Frågan om vilket, som är bäst,
kan givetvis besvaras olika. Anser man, att de stora inkomsttagarna i
alla väder böra i första hand skonas för att kapitalbildningen icke skall
lida något avbräck, så bör naturligtvis den form tas i bruk, som låter
de mindre rika betala. Men det kan icke på förhand sägas, att detta är
det absolut rätta.
Det bör heller icke vara en nackdel, att man vet vad som betalas
ut och något så när vet till vem det går. I det fallet synes subventionen
ha ett bestämt företräde. Men skulle så illa vara, att man för all
framtid ville låsa fast näringslivet i dess nuvarande inriktning, ja, då
förefaller det som om tullarna skulle vara de mest lämpliga. Prof. C. anser
visserligen (bl. a. också i en artikel i Sunt förnuft) att har man en gång
slagit in på subventionsvägen, kommer man endast allt för lätt att drivas
vidare. Farhågorna torde vara överdrivna. Man kan knappast förutsätta,
att den vägen skall vara så frestande som tullvägen, men man behöver
å andra sidan icke gråta, om den även i framtiden vid exceptionella
förhållanden skulle beträdas. Men då det så tydligt som vid subvention
synes vart pengarna gå och hur många som gå, är det knappast någon
risk att man icke vid missbruk skall stöta på motstånd.
I ett par till det egentliga föredraget lagda mindre kapitel har prof.
C. påpekat var man enligt hans mening har att söka anledningen till
den allmänna jordbrukskrisen. En orsak finner han i den sänkta
allmänna prisnivån. Det kan kanske vid första ögonkastet förefalla
märkvärdigt, att den allmänna prisnivåns sänkning kan öva något större
inflytande. För en skuldsatt näring, och det är ofta jordbruket, är det
dock otvivelaktigt fallet. Skall man betala igen lånade dåliga pengar med
goda förvärrar det ställningen för näringens utövare. Det är då riktigt,
att det är en viktig uppgift att vara herre över guldpolitiken, så att
guldknapphet icke föranleder fallande prisnivå.
Spannmålsodlingen har förvisso också att söka anledningen till sina
svårigheter i en minskad konsumtion av bröd. Det är möjligt, att denna
minskning kan kompenseras av ökad konsumtion bland folk, som hittills
ej i nämnvärd utsträckning förtärt dylik mat, men det är i bästa fall en
lång och ganska osäker utsikt till förbättring för det tryckta
jordbruket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
