Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 30 april 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDENS ROMANTIK
Ett föredrag av ERIK BLOMBERG.
1800-talet.
Vår tid anses ju allmänt vara realistisk, oromantisk. Hur kan
man då tala om "Tidens romantik"?
Visst är tiden realistisk, men den är också romantisk. Man har
vant sig att betrakta romantiken som enbart en flykt från
verkligheten. Men den har också en annan tendens, som går i
verklighetens egen riktning: att vidga verkligheten, att skapa ny verklighet.
Här ha vi de båda polerna i all romantik: forntid och framtid, det
som var och det som blir. Spänningen mellan dem bestämmer
också förhållandet till realismen, till det som är.
’Motsättningen mellan realism och romantik är såtillvida urgammal;
i den bryta sig två världsåskådningar, som följt vår mänskliga kultur
under årtusenden och som fått sin första filosofiska
formulering i det antika Grekland: den eleatiska och den heraklitiska, varat
och vardandet, vilan och rörelsen, rummet och rymden.
I och med nyromantiken vid 1700-talets slut återvänder samma
Idékonstellation och fixeras under följande sekel i begreppen realism
och romantik eller klassicism och romantik. De brottas med
varandra, sammangjutas, uppstå i förvandlad gestalt, skiljas och förenas
på nytt. Låt oss söka följa hur särskilt detta motiv: vilan mot
rörelsen, rummet mot rymden gestaltats under 1800-italet i konsten och
litteraturen, Kanske det kan ge oss en bakgrund till en bättre
förståelse av nutidens romantik.
Rousseau, som redan vid 1700-talets mitt förebådade såväl
revolutionen som romantiken, gav sin paroll: Bort från salongerna!
Tillbaka till naturen! Hos diktens förste store romantiker, Goethes
Faust, återklingade hans maning endast ett par decennier senare som
ett mäktigt eko:
Weh! steck ich in dem Kerker noch ?
Verfluchtes dumpfes Mauerloch,
wo selbst das Hebe Himmelslicht
trüb durch gemalte Scheiben bricht!
Beschränkt mit diesem Bücherhauf,
den Würme nagen, Staub bedeckt,
den bis ans hohe GewÖlb hinauf
ein angeraucht Papier umsteckt;
Ve! dväljs jag än i fångens hus,
i denna kvava hålas natt,
där även himlens kära ljus
i målat fönster skimrar matt!
På alla håll av böcker trängd
— en dammig skatt och mal
förtärd —
och upp till valvet överhängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
