Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 juni 1930 - Gudlaugur Rosinkrans: Några drag ur Islands ekonomiska utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 Gudlaugur Rosinkrans
Omkring mitten av 1300-talet kom kungen på den idén att "hyra
ut" landet genom utarrendering av skatterna till ett sällskap. Dessa
skatteindrivare foro naturligtvis mindre hänsynsfullt fram vid
indrivningen, och den hänsynslösa skattepolitiken jämte de inbördes
fejderna försämrade givetvis böndernas förut trygga ekonomiska
ställning i högsta grad.
Island förenades med Danmark samtidigt med Norge år 1387; men i
Kielfreden 1814, då Norge förenades med Sverge, skildes Island från
Norge och tillhörde sedan Danmark till 1918, då det blev en
självständig stat.
De härskande staterna ville naturligtvis få så stor nytta av sitt
"skattland" som möjligt och redan under den norska tiden gav kungen
de bergenska köpmännen ensamrätt till handeln på Island. Men
detta monopol kunde tydligen inte upprätthållas, då både engelska,
tyska och holländska köpmän alltjämt handlade på Island.
Engelsmännen började tidigt göra affärer på Island och islänningarna fingo
oftast mycket bättre utbyte i handeln med dem. Men dessa engelska
köpmän voro ofta rövare på samma gång och regelrätta strider
utkämpades mellan dem och islänningarna. Litet senare började
Hansa-kÖpmännen handla på Island och de tycks ha varit bättre att ha att
göra med, de voro fredliga och hade jämförelsevis goda varor.
Efter Amerikas upptäckt ökades förbindelserna länderna emellan,
och handeln växte. Man kom in i merkantilismens tidevarv, då varje
nation försökte på allt sätt att hävda sin egen handel och detta med
alla tänkbara medel. Vid denna tid var handeln på Island i engelska,
tyska och holländska köpmäns händer, och dessa gjorde stora vinster
på islänningarna. Danskarnas handel var obetydlig. Detta såg den
danska kungen fort nog och använde sig av den tidens effektivaste
medel för att främja och skydda det egna landets handel. Han
upprättade ett handelsmonopol på Island 1602. Detta monopol bestod
med några obetydliga förändringar i 250 år, islänningarna till
oersättlig skada och de danska köpmännen till föga ära. De
handelskompanier som; fingo monopolrätten på Island betalade en viss
summa om året till konungen för dessa rättigheter. De skulle sedan förse
Island med goda varor i tillräckliga mängder och segla med dem på
ett tjugotal hamnar och sälja dem för ett av konungen bestämt pris.
Sedan skulle de köpa de isländska produkterna för skäligt pris. Men
kontrollen över köpmännen var ingen. De seglade aldrig till de minsta
handelsplatserna, sålde varorna dyrare än de hade lov till och
dessutom voro varorna ofta oanvändbara, unket mjöl och murket timmer.
De isländska produkterna underbetalades. Detta verkade naturligtvis
i hög grad demoraliserande på islänningarna. Snart började även
de förfalska sina varor och sälja underhaltiga produkter. Detta
blev till ännu mera skada för dem. De isländska varorna fingo
dåligt rykte i Danmark och deras pris sjönk ytterligare. Ständiga
stridigheter mellan de danska köpmännen och islänningarna uppstodo,
ofta med drastiska följder. Landet uppdelades nämligen i distrikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
