Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 12 juni 1930 - Litteratur - Håkon Meyer: Historieopfatning og Marxisme - Edvard R. Gummerus: Fascismen och det moderna Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 371
förutsättningarna. Om klassernas strid eller, varför icke, den förda
klasskampen lämnar den vanliga historiska läroboken i regel ingen redogörelse.
Och dock är det en ständig kamp mellan nyframträdande befolkningsskikt,
som strävat efter att växa in i de gamla samhällsformerna eller att skapa
om samhället efter sitt beläte, och dem som redan sitta vid makten.
M. söker visa vilken betydelse det har för arbetarna, att denna
materialistiska syn på historien icke lämnas alldeles å sido. »Genom att tillägna
sig dess sätt att se blir arbetarklassen medveten om sin egen ställning
och sin egen historiska uppgift, den eggas att lösa sina uppgifter och får
mål som äro värda att kämpa för: icke endast genomförandet av ett
nytt utbyte av klasser utan genomförandet av en högre samhällsform:
Det kollektiva socialistiska samhället.»
Edvard R. Gummerus: Fascismen och det moderna Italien. Schildts
förlag. Kr. 3:75.
Fascismen är framför allt en religion, säges det på något ställe i det
fascistiska partiets statuter. Satsen är helt visst riktig för den som för
kommunismen, men om det sedan är det lämpligaste sättet att ha en
trosbekännelse till rättesnöre, då det gällef att framför allt praktiskt
omorganisera ett samhälle, kan kanske med skäl diskuteras. Satsen synes
icke endast vara riktig för den italienska fascismens anhängare utan även:
och kanske än mer för de främlingar, som anammat tron. Förf. jävar
åtminstone inte ett dylikt antagande, boken må sedan vara hur späckad
som helst med siffror och fäkta.
Det är en underlig lara, där det som något särskilt förmånligt
framhålles, att det tvång, som en fascistisk regim nödvändigtvis medför,
befriar medborgarna från allt ansvar för statens angelägenheter och i stället
lägger detta på myndigheterna. Sannerligen ett eftersträvansvärt mål att
få försynen representerad av byråkrater, även om det är fascistiska. Men
det är kanske förklarligt, om det kan innebära en viss lockelse att förvänta
samhällets indelning i styrda och styrande, ifall man själv tror sig kallad
att tillhöra de styrande.
För alla dessa, särskilt om de sakna förutsättningarna att styra, måste
naturligtvis en demokrati, där olika åsikter ha möjligheter att göra sig
gällande, vara en arg styggelse. Att få framföra en avvikande mening
mot den som hävdas av de styrande kan ju icke vara annat än olämpligt,
särskilt om den skulle visa sig vara den förnuftigaste. Så vore det helt
visst ett svårt brott att betvivla tullars välgörande ekonomiska verkningar.1
Förf. vågar det heller inte utan anser det endast icke fullt klart styrkt
i vilken grad de föranlett framstegen under den fascistiska regimen i
Italien.
Framstegen ha nämligen varit många och stora. Det behöver väl
heller icke förnekas, får man hoppas, ty illa vore det ju, om just fascismen
skulle ha lyckats undgå att göra framsteg under en period, då andra
länder befinna sig i kraftig expansion. Förf. redogör i detalj för alla
möjliga förhållanden och belyser dem med ett rikt siffermaterial. Ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
