Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 okt. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 Erik Blomberg
symbolismen, som i sina starkaste manifestationer redan har att
uppvisa några av dess karakteristiska drag, så hos Munch. Då denne
skapade konstnärliga symboler för vissa själstillstånd sökte han sig
bort från det stoffliga, det tillfälliga — och mot det typiska.
Symbolismen blev syntetisk, antinaturalistisk — en strävan som också
kom att prägla formen och göra den mera summarisk, allmängiltig
och uttrycksfull. Nästa steg är expressionismen, där formen själv
blir symbol. Men där drivs förenklingen mycket längre. Hela den
strömning tillbaka mot det primitiva som jag redan tidigare skisserat,
får här sina mest påtagliga uttryck. Man återvänder till konstens
urelement, till de arkaiska folken. Det är en numera allbekant
process som inte behöver vidare repeteras. Däremot kan det vara skäl
att ytterligare understryka primitivismens nära samband med det
starkt subjektiva och individualistiska momentet, och därmed det
dynamiska. Det framträder ohöljt hos den store grundläggaren
van Gogh. Här ser man tydligast språnget från impressionismen,
som redan fastnat i ett flimrande nät av streck och prickar.
Rörelsen har transplanterats och fått fäste i jorden. Och jorden själv
har visserligen fått en fast substans, den flyter inte längre ihop med
luften, men den behandlas hänsynslöst som en platstisk massa, ett
material för konstnärens fria fantasi och lidelsefulla vilja. Den
böljar och buktar sig som vid en jordbävning, träden slå ut som
flammor ur marken. Man anar ett annalkande oväder, ett
vulkaniskt utbrott.
Det kan väl inte råda något tvivel att man här står inför varsel
om en annalkande katastrof. Konsten är en manometer, som
varnar samhället för överstarka ångtryck. Extrem individualism följde
den kapitalistiska staten som dess naturliga uttryck. Den ledde till
kriget, där driften till primitiv självhävdelse fick löpa linan ut.
Expressionismen blev krigets egen stil. Efter världskriget har
Willumsen målat en tavla som heter "Invalider" med samma
tragiska ödestämning som i ett hans tidigare huvudverk: "Etter stormen".
I stället för fartygsskrovet, sönderslaget av bränningarna, är det nu
människan som kastats upp ur skyttegraven som ett stympat vrak.
Inte människan utan rummet står i centrum för expressionisternas
intresse. Men deras förhållande till problemet visar en egendomlig
motsägelse. De upphäva helt enkelt det yttre rummet med dess
begränsande väggar, upplösa det helt och hållet, men inte som
impressionis-terna i en luftig färg- och ljus vibration, som ännu försöker fånga den
fulla naturillusionen, inte i dansande streck och fläckar, utan i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
