Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Halvar Khennet: Fredsrörelsen anklagad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredsrörelsen anklagad 591
skjuta förverkligandet av denna stora tanke, som sedan sexhundra
år dock ligger gömd i de skandinaviska ländernas historia. Därtill
kommer, att ett enat Skandinavien icke tidigare kan anses ha varit
en absolut nödvändighet. Vi hava kunnat leva — gott till och med —
trots vår partikularism. Men — fortfarande under förutsättning att
den i det föregående utvecklade tankegången är riktig — nu klappar
historien åter på våra mot världen och mot varandra stängda portar.
Världen behöver enighet. Enigheten måste någonstädes börja. Vill
Skandinavien gå i spetsen för den fredliga utvecklingen i världen,
så finnes det ett mycket verksammare sätt än en avrustning, som
man ändock ute i Europa icke kan följa, så gärna man än ville: Bilda
här, i detta hörn av världsdelen, den kärna, av vilken så småningom
under förhållandenas eget tryck och under fredsrörelsens
medarbetarskap ett enat Europa och en enad värld kan framgå! Kan detta verk
icke börjas här, då kan det icke ske någonstädes.
Alltså för det fjärde: Skandinaviens förenta stater!
Det har redan antytts, att strategins konst innebär inriktandet av
huvudkrafterna mot den avgörande punkten i fiendens ställning. Jag
påstår, att fredsrörelsens ledning icke har på ett tillbörligt sätt tagit
hänsyn till denna fundamentala grundsats. I varje fall finnes det
intet i fredsrörelsens agitation och framträdande i övrigt, som tyder
härpå. I den mån ansatser till utpekandet av ett huvudmål verkligen
hava framträtt, så har det, såsom redan har framhållits, varit ett
sådant, som har föranlett försvårad rekrytering och onödiga offer av
tid och krafter. Vad som nu först och främst kräves är icke mera
fredsagitation, det är en fredsrörelsens egen samling till studier och
eftertanke.
Om den tankegång, som i det föregående på ett, bl. a. av
utrymmesskäl, alltför bristfälligt sätt har utvecklats, är riktig, så följer härav,
att krigssystemets fasta punkt, dess borg och fäste är den statliga
suveräniteten. Mot denna punkt måste fredsrörelsens huvudkrafter
riktas. Sker icke detta, förlora vi slaget. Våga fredsrörelsens ledare
taga ansvaret att en gång bliva kallade nederlagets organisatörer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
