Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens romantik 593
Först och främst har den ju en likartad bakgrund: krig och
revolution, en ny social klassförskjutning, där det tredje ståndet
på allvar börjar avlösas av det fjärde, kroppsarbetaren intar
borgarens plats. Den vänder sig mot 1800-talets materialism och
intel-lektualism liksom nyromantiken mot upplysningen under 1700-talet.
Den vill återskänka människan hennes rättigheter, framför allt
hennes rätt att vara en levande människa i förbund med livets och
naturens krafter. Den för åter känslan och naivitetens talan, den
strävar efter ett organiskt sammanhang mellan skilda livsföreteelser,
och om den också inte i likhet med förromantiken vill göra livet
till ett konstverk, så åtminstone till ett fritt och medvetet
människoverk.
Individualismen försvann ju ingalunda i och med krigets slut,
politiskt har t. ex. nationalismen drivits till sin spets i fascismen.
Även den revolutionära rörelsen har naturligtvis starka
individualistiska inslag. Men inom konsten och litteraturen har den förlorat
terräng, i varje fall förändrat karaktär, tappat sitt hårda tempo och
blivit mera estetiskt inriktad.
Likheterna med 1800-talsromantikerna bero väl delvis därpå att
de moderna författarna studerat deras litterära teknik. Det gäller
t. -ex. om en aktuell dramatiker som Pirandello, då han upplöser
våra fasta vaneföreställningar med sikte på den personliga
identitetens och t. o. m. den kroppsliga tillvarons illusion. Det ironiska
växelspelet mellan fantasi och verklighet hade redan tillämpats i
Tiechs groteska sagospel. Ännu längre i denna romantiska ironi,
i detta svävande över verkligheten och det skapade verket, som
analyseras och upplöses efter behag, går spanjoren Unamuno i sin
roman Nivoll, där hjälten, som bara är en estetisk dimfigur, i
epilogen diskuterar sin existens med författaren, på vars order han
upplöses till dimma igen.
Även på andra håll tenderar romanen mot en form liknande den
romantiska under 1800-talet, en slags traktat eller monolog, där
författaren gång på gång avbryter sina figurer för att direkt vända
sig till läsaren, ofta med klagomål över deras uppförande. Dylika
drag finner man redan utpräglade hos berättare som Marcel Proust
och André Gide.
Den sistnämnde är intressant också på ett annat sätt. Liksom hos
Friedrich Schlegel och hans krets frihetsbegäret och jagdyrkan
utmynnade i immoralism, så också hos honom. Ett av hans huvudverk
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
