Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 nov. 1930 - Erik Blomberg: Tidens romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens romantik 597
Maskinen och massan, se där två huvudpersoner i den nya
konsten. I ett land, där man resolut avskaffar gamla gudar, får man
lov att skapa nya, och här ha vi alltså tvenne, som blivit föremål
för religiös vördnad, för en romantisk dyrkan. I sitt stora arbete
Cement, som ger en konstnärligt ojämn och troligtvis ganska ensidig
inblick i det ryska nyibyggnadsverket, har Fjodor Gladkov rest ett
monument över denna nya religion: det är Fabriken -r- —–––-
"Där ligger den, fabriken — en jätte, bländande vacker. För inte så länge
sedan var den död, en ruin, ett råttbo. Och nu dånar dieselmotorerna, klingar
trådarna fyllda med elektrisk kraft, och linbanans trissor och hisskorgar
sjunger. Och i morgon ska de roterande ugnarnas jättecisterner upphäva sitt
första tjut och börja snurra och ur den gigantiska skorstenen där ska det
vältra ut gråa moln av stoft och ånga.
Allt detta, är inte det värt, att de tallösa folkmassorna kommer dit för
att glädja sig åt den stora segern? Han... vad är han, Gljeb, i det här
havet av människor... Det är inget hav, det är ett levande berg, stenar,
som har fått liv som människor. En sådan väldig kraft!"
Detta är väl om något romantik, men en romantik på
verklighetens grund, en prosadikt om energins omvandlingar från naturkraft
till mänsklig vitalitet och åter till mekanisk kraft.
En sådan kollektiv kraft- och maskintillbedjan innebär knappast
något alldeles nytt fenomen. Inte mirist i lyriken har den haft några
stora föregångare, t. ex. i belgaren Verhaeren och den amerikanske
frihetssångaren Walt Whitman. Men den har aldrig förut fått en
sådan omfattning och betydelse. Orsaken är naturligtvis den allt
större roli som maskinen och maskinens närmaste tjänare, det
kroppsarbetande folket, tilldelats i samhällslivet.
Det moderna dramat rör sig med samma hjältar: Gas,
Maschinen-menscih — karakteristiska titlar. O’Neil har t. o. m. gjort
elektriciteten till Gud, en teori som Einstein tycks ställa sig något tvekande
till. Själva scentekniken har tagit starka intryck från samma håll,
särskilt i Ryssland; kulisserna ha förvandlats till mekaniska eller
dynamiska kraftsystem, där de arma skådespelarna få lov att hålla
balansen.
Moderna regissörer, som brutit med den naturalistiska traditionen,
ha övergivit kammarspelet till förmån för en öppen folkteater med
förebild i den antika. För att förena scen och salong, har man
t. o. m. brutit ned rampen och blandat skådespelare och publik; det
betyder att massan i yttre påtaglig mening blivit medverkande aktör,
ryckts in i dramat på scenen liksom i det sociala livet. På samma
gång ha rummets väggar rivits ned och därmed en romantisk idé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
