Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 28 jan. 1931 - Joel Elfström: Axel Danielssons skoltid i Falun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Joel Elfström
en
och genom sina följder blef af (så) genomgripande betydelse.
Det är denna strid, vi i det följande skola skildra med hänsyn
så väl till dess orsaker som till dess förlopp och följder.
Endast efter hand lyckades det påfvarne i början af
medel-Under de dogmatiska strider, som i början af medeltiden
tiden att
rasade inom kyrkan, lyckades påfven — eller, såsom han då
kallades, patriarken i Rom, i egenskap Petri föregifne efterträdare
och ’ ’Kristi ståthållare på jorden", förskaffa sig erkänd auktoritet
i alla kyrkliga frågor. Sedan sålunda de första grundvalarne
sökte de kraftfullaste påfvarne, och i synnerhet
blifvit lagda, var det icke svårt för de kraftiga påfvarne, Leo den
store och Gregorius den sjunde, att föra hierarkiens (prakt) by g-
och
nad i höjden, i synnerhet som det religiösa svärmeriet hos de
J
g w dem
nyomvända folken därvid blef | ett mäktigt stöd. Så länge dessa
försök från påfvarnes sida (att utvidga sin makt) icke sträckte
sig utom det kyrkliga området, var alt godt och väl. Men då
flere påfvar voro nog djärfva att icke blott eftersträfva fullkom-
förskaffa kyrkan
ligt envälde inom kyrkan, utan äfven ville emancipera sig från
eller påfvemakten herraräldet öfver staten, funno
beroendet af den verldsliga makten, ansågo sig kejsarne föranlåtna
att med vapenmakt häfda sina urgamla anspråk. Påfvarne å sin
sida ryggade icke heller tillbaka för en brytning, och så utspann
sig den ofvan nämnda tävlingsstriden.
Den förste kejsare, som vågade motsätta sig påfvarnes
maktspråk och betvifla deras gudomliga rätt till supremati så i stat
som kyrka, var Otto I, den store, tillhörig den tyska grenen af
den Frankiska ätten. Men dels ville denne furste icke alldeles
P&fven och. bundos
Obs. stöta sig med | kyrkan dels bands hans händer af de oroliga
vasallerna, så att han snart fogade sig i det nödvändiga och ingick
förlikning med "den heliga fadern", hvarvid denne belönade hans
tillmötesgående med den Romerska kejsarevärdigheten (962). Hans
närmaste efterträdare kunde ännu mindre häfda sina anspråk, i
synnerhet som deras personliga svaghet icke var ägnad att ingifva
" dem
Obs. undersåtarna något förtroende till sina kejsare och läntagarne
nu började växa sina herrar öfver hufvudet. Sedan slutligen
den siste Frankiske kejsaren dött 1024, ärfdes Tronen af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
