Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1 nov. 1931 - Gunnar Myrdal: Den svenska penningkrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska penningkrisen 541
de. Men vem vet vad som förestår oss. Många tecken visa
emellertid på storm.
Näringsintressena böra direkt engageras i regeringens
folkhushållande verksamhet, bl. a. för att befria riksdagen från bekymmer,
som den icke kan bemästra. Bakom denna här åsyftade kooperation
mellan olika officiella och inofficiella exekutiva organ i den svenska
ekonomin samt för att giva det aktuella kunskapsmaterialet i
välordnad och ändamålsenlig form bör regeringen vidare fortast möjligt
improvisera det konjunkturinstitut, som vi i längden icke kunna reda
oss utan och som till en början riksbanksledningen omedelbart
behöver för sin valutavårdande verksamhet. Ju förr dessa åtgärder
vidtagas, desto bättre, så att ingen dyrbar tid går till spillo. Låt
oss icke på nytt upprepa det systematiska fel, som genomgått i
synnerhet den internationella politiken under de sista åren, nämligen att
man uppskjutit och uppskjutit de radikala åtgärderna in i det längsta
och så, då man tvingats till dem, prutat av mesta möjliga, med
resultat att man blott fastnat djupare och djupare i dyn.
Blott ännu ett par strödda anmärkningar. Den allmänna
opinionen i Sverge tycks fara vilse i ett par väsentliga hänseenden. Till
en början tycks man inte ha en riktigt klar uppfattning om hur
farligt det internationella läget är. Det har gått oss som för femton
år sedan, då vi faktiskt i stor utsträckning tröttnade på kriget och
slutade läsa frontrapporter. Vi hade en viss abstrakt uppfattning
om att läget ute i världen var förtvivlat, men denna föreställning
miste allt mer i konkretion. — Vidare ha vi i arv från kristiden en
panisk förskräckelse för inflation, varom ingenting är att säga i
och för sig, såvida vi vore lika rädda för deflation. Deflationen
1920—21 var, trots sin häftighet, inte så förödande, emedan det
fanns feta konjunkturvinster att skära av överallt och emedan
deflationen av affärslivet betraktades såsom en nödvändig rening, som, när
den väl var överstånden, skulle giva rum åt goda fredstider igen.
Nu ligger saken litet annorlunda. En deflation skulle komma
ovanpå en deflation och icke ovanpå en inflation. Och affärsvärlden är
mera innerligt pessimistisk än under de första fredsåren. —
Slutligen ha vi i arv från kristiden en alldeles oproportionerlig motvilja
emot ingrepp och näringshushållning. Vi glömma då, att
ransoneringen och allt det andra, trots alla missgrepp, likväl klarade oss
genom en mycket kritisk tid. Vi glömma vidare, att denna
kristidshushållning hade att arbeta under speciellt försvårande förhållanden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
