Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1 dec. 1931 - Händelser och spörsmål - Kellogg-pakten och förbundsakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Händelser och spörsmål 631
pakten, som givit upphov till debatterna. Införandet i förbundsakten
av det generella krigsförbud, som upptagits i Kel logg-pakten, skulle som
konsekvens medföra en utsträckning av sanktionsförpliktelserna till alla
krigsfall. Därmed har sanktionsproblemet trätt i förgrunden.
Det är huvudsakligen Sverges och Norges ombud, som utgjort
oppositionen under de tre årens meningsbrytningar om den föreslagna
utvidgningen av sanktionsförpliktelserna. Innevarande år uppträdde dock
även schweizaren Max Huber, förutvarande president i den fasta
Haagdomstolen, på samma sida. Dessutom hade italienska regeringen redan’
tföre mötet i ett svar på sekretariatets rundfråga i ämnet upptagit
såsom sitt ett tidigare norskt förslag till formulering av
sanktionsparagrafen och därmed ställt sig på den svensk-norska linjen. En
överväldigande majoritet av de regeringsombud, som behandlat spörsmålet i
lörbundsförsamlingens första utskott, har emellertid utan tvekan
godtagit utsträckningen av sanktionerna, även om vissa andra punkter i
förslagen föranlett motstånd på sina håll. r
Från svensk och norsk sida har inte gjorts gällande någon principiell
invändning mot sanktionssystemet som sådant. På många håll råder den
luppfattningen att de skandinaviska länderna äro starka motståndare mot
själva grundsatsen om sanktioner över huvud, men detta är en felaktig
tolkning av vårt ställningstagande inom förbundet. I allmänhet har det
bland de nordiska länderna varit Danmark, som visat mest
betänksamhet mot sanktionsförpliktelser, men i den nu föreliggande frågan har
danska regeringen icke motsatt sig den föreslagna utvidgningen.
Från svensk sida ha bl. a. följande synpunkter framförts under
debatterna. Även om de föreslagna ändringarna i förbundsakten skulle
antagas, betyder ej detta att reglerna också visa sig hållfasta i praktiken.
De nuvarande bestämmelserna bygga i stort sett på den tankegången,
att sanktionerna äro obligatoriska blott när rådet lyckats ena sig omi
ett förslag till tvistens lösning och krig ändock utbryter med
trotsande av rådets rekommendation, eller när tvisten fått sin lösning
genom en skiljedom och en,a parten går till krig med trotsande av
skiljedomen. I dylika fall finnas relativt goda utsikter för att förbundet skall
hålla ihop och att rådet skall ena sig om de åtgärder som böra
vidtagas. Sanktionssystemet blir utsatt för en långt starkare påfrestning1
i sådana fall, då rådet står splittrat redan i den tvistefråga, vari rådet
har att avgiva förslag. Ålägger man staterna skyldighet att gripa till
sanktioner även i sådana situationer, är det fara värt att
bestämmelserna inte kunna efterlevas eller att beteckningen sanktioner missbrukas
av de enskilda staterna för att deras krigsåtgärder skola te sig
överensstämmande med förbundsakten. Särskilt för de mindre staterna kan
det vara av betydelse att även formellt ha full handlingsfrihet i sådana!
situationer, enär en neutralitetspolitik då kan för dem vara den enda
rimliga hållningen. Utsträckningen av sanktionsförpliktelserna borde inte
gå längre än till sådana krigsfall, då rådet åtminstone lyckats ena sig
om provisoriska åtgärder mot den angripande staten eller om utpekande
av angriparen» :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
