Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 28 dec. 1931 - Ernst Wigforss: Kris och penningpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att anpassa sig därefter? Eller skall man våga sig på att betrakta
även pengarnas värde som en faktor, underkastad människornas
medvetna reglerande ingripande? I denna punkt råder en
anmärkningsvärd enighet mellan alla de här anförda ekonomerna. Den tar
sig uttryck däri, att ingen av dem anser återgång till guldmyntfot
vid det gamla guldvärdet för kronan vara något lämpligt mål för
den svenska penningpolitiken. Det betyder inte, att guldmyntfoten
överhuvudtaget skulle vara avskriven från programmet, och ännu
mindre att man föredrar en fri och obunden nationell valuta
framför ett internationellt reglerat penningväsen. Tvärtom torde även i
det fallet enighet föreligga att man ser målet i en stabil internationell
värdemätare. Men tonvikten lägges mer än tidigare på ordet stabil,
och guldmyntfoten sådan den framträtt under senare år anses därför
inte vara en tillfredsställande lösning. Man vill ha garantier för att
guldet skall uppföra sig anständigt och inte omväxlande göra sig
billigt, så att alla priser hastigt stiga, och dyrt så att de våldsamt
sjunka.
Men sådana garantier betyda ett av människorna behärskat
guldvärde, som regleras av gemensamma överenskommelser om
guldpolitik och kreditpolitik, och därmed är det "automatiska" i den gamla
guldmyntfoten försvunnet. Det har ersatts av en "planmässig
hushållning" på detta betydelsefulla område. Konsekventa motståndare
till strävan att organisera och reglera det ekonomiska livet på annat
sätt än som nu sker genom den enskilda företagsamheten, avvisa
därför även den av många "borgerliga" omfattade tanken på en
internationell penning- och kreditpolitik. De svenska
nationalekonomernas inlägg i den nu pågående debatten skulle för dessa oböjliga
"individualister" genomgående ha en smak av "valutabolsjevism", ett
namn som D. N. med orätt reserverat för en av deltagarna i
debatten, nämligen prof. Myrdal. Ty om med bolsjevistisk planhushållning
skall förstås varje strävan att låta även penningpolitiken påverkas
av bestämda hänsyn till det för näringslivet önskvärda och att
sålunda inte söka isolera den i en av rent formella regler behärskad
värld, då måste nog alla de svenska nationalekonomer, som yttrat
sig, och inte minst den av D. N. särskilt fritagne prof. Heckscher,
göras delaktiga av den bolsjevistiska fördömelsen.
Den inbördes diskussionen börjar alltså inte vid själva
fundamenterna. Att penningpolitiken skall tjäna det produktiva livet, är för
alla deltagarna en självklar förutsättning, och att detta under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
