Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Victor Svanberg: Poesi i nödtider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 Victor Svanberg
ningar och kaj räckor sysselsätter inte honom. Han ser i staden
rätt och slätt en människoanhopning på ont och gott. Om dagen
glida dess fångar förbi varandra kalla och känslolösa på jakt efter
bröd. Men om natten stiger ur alla dessa ensamma varelser deras
undertryckta behov av solidaritet, deras längtan efter varandra:
Den växer till ett jättestort väsen.
Den sätter sig gränsle över husens tak
och skriker, skriker i mörkret
hest som en hungrig varg efter mättnad —
efter en ny tid
med nya levande former:
kärlek, förbarmande, trohet,
lycka och mänsklig gemenskap.
Det är stadens längtan. Det är stadens dröm.
Till och med naturen inordnar sig för Ljungdal i rytmen av tvång
och frihet. Vintern — det är ett samhälle nedisat av
polisförordningar. Våren — det är en förövning till ett nytt samhälles
stormande intåg (Vårproklamation). Skalden riktar en ironisk
uppmaning till polismästaren att
häkta alla agitatorer —
vindar, moln, solstrålar, rännilar —
på det att det beståendes auktoritet må upprätthållas
och vinterns beprövade välde
vara evinnerligen.
Jag vet inget vackrare exempel i ny svensk diktning än
Ljungdals på föreningen av poesi och politik. Och sedan jag hört ett
borgerligt auditorium frenetiskt applådera den revolutionära
Vårproklamation, vet jag att partipoesi kan göras njutbar både för
opartiska och för motståndare.
De diktsamlingar från fjolåret, som jag här sammanställt och
be-handla ha det gemensamt, att de alla — fastän alla på çlilca §ätt —r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
