Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1932 - C. J. Lehman: Klasskampen, utsugningen och vår tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 C. L Lehman
Marx räknar till "produktionen" utöver själva
tillverkningsprocessen råvaruanskaffningen samt väl även varutransporten och
varu-distributionen, alltså hela den apparat, som behövs för att en vara
(eller nyttighet!) skall kunna nå konsumenten. Till detta kommer
något, som man kan kalla "nyttiga tjänster" åt de i produktionen
sysselsatta: institutioner som skolväsendet, sjukvården, den
vetenskapliga forskningen, renhållningen, nöjen o. s. v. Alla, som uträtta
nyttigt arbete, måste givetvis leva — och göra det faktiskt även —
av vad produktionen ger. Detta är berättigat — det "oberättigade"
ligger i otillbörligt eller, i jämförelse med insatsen, för stort
tillägnande av mervärde. (Märk beskattningen i ett kapitalistiskt
samhälle! Om statens eller kommunernas affärer "ej gå ihop"
beskattas "produktionen", men ej direkt, vilket vore det följdriktigaste, utan
"över lag", alltså drabbande även de inom produktionen sysselsatta
proletärerna. De skatter, stats- eller kommunalanställda ha att gälda,
utgöra ju endast en återbetalning till stat eller kommun av medel,
som de förut erhållit av stat eller kommun. "Utsugningen" kan som
synes förekomma i en mångfald olika former.)
Mervärde skulle man också kunna kalla X-värde, därför att
till-ägnelse av sådant är omöjlig utom under vissa, givna
förutsättningar. För att klarlägga detta, måste vi konstruera ett exempel.
Vi tänka oss ett isolerat samhälle med 25 invånare. Av dessa är
endast en ägare (= grundförutsättningen!) av samhällets
produktionsapparat. Denne ägare tillhandahäller — d. v. s. låter de andra
framställa åt sig — årligen konsumtionsnyttigheter till ett värde av,
låt oss säga, 100,000 kronor. De 24 "proletärernas" årliga
löneinkomster utgöra sammanlagt 75,000 kronor. Några
framställningskostnader utöver detta belopp förutsätta vi, att företagaren i detta fall
icke har, då han ju i och med förfoganderätten över samhällets
samtliga tillgångar endast har att ersätta — d. v. s. avlöna —
framskaf-farna av behövliga detaljer. Summan utgör följaktligen samtidigt
maximum av "tillverkningskostnad". Han skulle således årligen
förtjäna 25,000 kr., "utsuga" de övriga — dem, som uträttat lejonparten
av allt arbete — med denna summa. Men endast under
förutsättning, att hela varuproduktionens resultat bliver avyttrat till beräknat
pris, alltså sammanlagt 100,000 kronor. Konsumenterna äro lika med
samhällets 25 invånare. De 24 löntagarna förfoga över 75,000 kr.,
vilken summa således betecknar maximum av köpmedel. Hur skall
företagaren då kunna "förtjäna" på sin rörelse? Enda sättet är ju,
att han får in mera, än han ger ut. Han framställer nyttigheter till
ett värde av 100,000 kr., köpkraften är maximum 75,000 kr. — alltså
jämnt så mycket, som han betalt ut i tillverkningskostnad — var finns
"profiten", "utsugningen" ? Ja, den ligger tillsvidare i ett oplacerat
överskott av färdiga produkter. Vi förutsätta, att vår "ägare" icke
är villig avyttra detta överskott utan ersättning. Köpkraften är
redan tillfullo förbrukad. Återstår således att tillsvidare lagra
varorna, Men produktionen fortgår, köpkraften är fortfarande lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
