Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Frans Severin: Kapitalismens kris eller nationalismens?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITALISMENS KRIS ELLER
NATIONALISMENS.
Av FRANS SEVERIN.
Det är banalt att peka på kapitalismen såsom skuld till kriget; det
har sagts och upprepats miljoner och åter miljoner gånger. Och
naturligtvis innehåller påståendet en sanning. Såvitt som knappast
något krig förts, bland vars orsaker icke ekonomiska intressen
funnits, så ha de naturligtvis också övat sitt inflytande i det
orsakskomplex, som ledde till världskriget. Och eftersom de dominerande
ekonomiska intressena i ett kapitalistiskt samhälle ovillkorligen måste
vara kapitalistiska, så kan man givetvis följdriktigt säga, att kriget
framkallas av kapitalismen, att kriget är ett kapitalistiskt krig. Skulle
man däremot i frasen inlägga den betydelsen, att kriget är en
kapitalistisk egendomlighet, något som uppkommit med kapitalismen och
logiskt måste försvinna med denna, så är den knappast hållbar.
Det behöver ju inte erinras att krigen inte ha uppkommit med den
moderna kapitalismen. Däremot kan det kanske vara skäl att
ihågkomma, att krigen under den moderna kapitalismens epok blivit
sällsyntare. Det är ingen överdrift att påstå, att kriget under de
förkapitalistiska och ungkapitalistiska epokerna var Europas
normaltillstånd, och att freden var ett sällsynt undantag. Vi ha gunås inte
heller under det senare halvseklet haft någon anledning att klaga på, att
vi inte haft krig tillräckligt. Sverge har visserligen varit förskonat
under lång tid, men Europa har rätt ofta varit krigsskådeplats,
varförutom Europas folk stritt och blött på andra världsdelars slagfält.
Men en jämförelse torde dock giva vid handen, att det den större
delen av tiden under sista halvseklet har rått fred för Europas folk.
I grund och botten är detta fullt logiskt. Tidigare — och
påtagligare ju längre man går tillbaka — var ett krig i huvudsak kronans
eller kungens tämligen personliga affär. Staten hade inte framträtt
såsom särskild och självständigt existerande institution. När Ludvig
XIV ansåg sig böra påminna om, att staten, det var han, så hade väl
denna skilsmässa mellan konung och stat börjat att framträda, men
yttrandet är å andra sidan en efterklang av vad som tidigare varit.
Under renässansen torde det vara mycket svårt att skilja på konung
och stat. Kungen var personligen intresserad av erövringar, därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
