Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Händelser och spörsmål - Penningpolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 Händelser och spörsmål
dade, men den tycks ha lagt i dagen att tendenser till en inflationistisk
prisstegring kunna behärskas, och den har dessutom också gjort det klart
att det, som världen fortfarande lider under, är den fortsatta tendensen,
till prisfall, och att det sålunda just nu är mest angeläget att skydda,
näringslivet mot en pristryckande deflation.
Man kan säga att redan den utläggning av riksbankens
»stabiliseringsprogram», som gavs av fullmäktige i deras februariskrivelse, borde
ha undanröjt en hel del av anledningarna till klagomålen över bankena
»deflationsprogram». I denna skrivelse utreddes nämligen mycket klart,,
att fullmäktige på intet sätt åsyftade att pressa ner några inhemska,
svenska priser. Den höjning av prisnivån, som kunde bli följden av
stegrade kurser på guldländernas valutor, borde nämligen enligt
full-Inäktiges mening icke kompenseras genom sänkning av priserna på rena
hemmamarknadsvaror, och då den prisnivå som man i stort sett ville
söka hålla stabil, var den som tar sig uttryck i levnadskostnaderna, kunde
utan tvivel en viss återhämtning av de för producenterna betydelsefulla
partipriserna äga rum utan att detta behövde mötas av några
motverkande penningpolitiska åtgärder. Man kanske vågar formulera
tankegången bakom fullmäktiges utläggning så, att om utgångspunkten tages
i den av fullmäktige angivna levnadskostnadsnivån under 1931 och om
denna anses vara i stort sett oförändrad, såvida t. ex. en höjning inte
överskrider några få procent, så finns här en marginal för återhämtning
av partipriserna med kanske 10 <y0 eller t. o. m. något mera; utan att
stabiliseringsprogrammet äventyras.
De som i dessa ting äro böjda för att gå fram med någon försiktighet,,
som verkligen önska hålla prisnivåns förändringar under kontroll och inte
vilja ta risken av en verklig inflation, kunna knappast med någon större
energi gå till storms mot dessa fullmäktiges riktlinjer. Och man har
nog också iakttagit, att det mindre varit dessa allmänna linjer som
missnöjet riktat sig mot, än den av fullmäktige i praktiken förda
räntepolitiken. Och om denna räntepolitik har väl alltid funnits delade
meningar även bland dem, som utan tvekan anslutit sig till programmet om
den oförändrade prisnivån. Under sådana förhållanden har det på senare
tid inte förefallit alldeles uteslutet, att striden om själva den stora lin*
jen i vår penningpolitik skulle kunna biläggas, även om enighet inte,
därmed kunde skapas om de riktiga medlen att i varje särskilt
ögonblick förverkliga programmet. I det utlåtande från bankoutskottet om
riksbankens förvaltning, som nu förelagts riksdagen och som
förmodligen blivit riksdagens beslut, då detta häfte av Tidien når sina läsare,
har också försöket blivit gjort att finna en sådan formulering av
riktlinjerna för penningpolitiken, som av det stora flertalet kunde godtagas.
Bankoutskottet har sålunda icke ansett det nödvändigt att vänta på ett
initiativ från regeringen. Det hade väl också varit praktiskt taget
omöjligt för utskottet att komma fram med ett dechargebetänkande över
riksbankens förvaltning utan att gå in på bankens sätt att sköta sin
huvudsakliga uppgift: vården om vår valuta. Men varje omdöme om det
program som fullmäktige följt efter guldmyntfotens fall, måste ju sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
