Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1932 - Nat. Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 Nat Ellgar
första tid. Det är inte möjligt, att den blivit mer populär efter
åskådandet av Herbert Grevenius’ Den förste Bernadotte
(Konserthusteatern). Först och främst skall man inte vänta sig någon trohet
mot den historiska verkligheten. Men sådant har mindre betydelse
i ett "historiskt" drama, fast det bör finnas gränser! Vad man här
får är en samling tablåer med kända figurer och en dialog, som
gör sig utmärkt från scenen men där replikerna äro så utstuderat väl
tillrättalagda, att man glömmer innehållet för formen. Är man
mindre kitslig, kan man kanske ha nöje av detta klatschiga
teaterspråk, fast det närmare besett verkar "gjort" och självändamål.
En präst bör förstå sig på teater. Hans kall ger honom
beröringspunkter. Inte dess mindre brukar man här ytterst sällan fuska i
varandras hantverk. Präster visa i allmänhet föga eller ingen
förståelse för teater och att de skriva skådespel hör till undantagen.
Redan förhandsmeddelandet om den danske pastorn Kaj Munks
författarskap till Dramatens marsprogram Cant var därför en sensation.
Skulle det bli en dramatiserad predikan, en tråkig sedelärande
andaktsövning, ett förstucket mässande om synd och skuld, eller vad?
En hastig blick i det litterära partituret framkallade den första
chocken, ett noggrannare studium av det verklig uppståndelse. Om
raka motsatsen till andakt är grovheter, får man sådant här i
övermått.
Att ur den onödigt tillkonstrade titeln "cant" — engelskt ord,
som bl. a. betyder hyckleri — ana sig till, att stycket handlar om det ur
gastronomisk och erotisk synpunkt kungliga engelska praktsvinet
Henrik VIII, är även för den mest skarpsinnige omöjligt.
Visserligen var Henrik en hycklare men inte värre än flera samtida och
nutida anglosachser. Cant är ju ett nationallyte. Skådespelet är ett
stycke mustigt påbredd renässanshistoria, uppbläddrad i fristående
tablåer och utan fast dramatiskt sammanhang. Avsikten har
tydligen icke varit en karaktärsstudie utan en historisk miljöskildring
med den engelske Riddar Blåskägg som huvudfigur. Avsikten kan
godtas och vad det i sådant fall mest kommer an på är sättet det görs
på, den historiska tidsmålningens äkthet, färgval, etc.
Kaj Munk tillhör tydligen den rembrandtska målarskolan i
dikten, samhörigheten med Shakespeare är påtaglig, till och med
blankversen är med. Det ryts och härjas på ett språk, som förefaller
otänkbart i munnen på en andans man. Kaj Munk söker agera
Shakespeare och har framför allt tagit fasta på kraften och
naturalismen hos förebilden, Han har fattat dramatikerns konst först och
främst som konsten att vräka ur sig. Kring hans Henrik står en
atmosfär, stinn av alla slags andliga utdunstningar; här skall
minsann visas, att därav buken och lekamen (mer än hjärtat) är full
därav talar truten. Kraftorden och svordomarna stocka sig i halsen.
Obestridligen är Cant ett mycket dramatiskt stycke och de många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
