Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 2 okt. 1932 - Alexander Schifrin: Ny stridsställning i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
preussiska reaktionens sympatier, avstå frivilligt från makten i söder och
väster och kunna då icke förhindra, att dessa delar av landet bli en
högborg för motståndet mot fascismen. Nazi kan lämna sin
revolutionära författningsfientliga ställning, men då förbleknar det tredje
rikets vision och motståndarna ta alla författningsmässiga
garantier i ansråk för egen del.
I detta motsägelsefulla och labila läge måste socialdemokratin
erövra den politiska nyckelställningen. Naturligtvis icke den
parlamentariska nyckelställningen, vilken partiet för övrigt icke haft sedan
1920 och som den först kan vinna efter nationalsocialismens
sönderfallande, utan den historiska nyckelställning, som ett antifascistiskt
parti får, då det i opposition samlar krafter, genom sitt motstånd
stegrar krisen inom motrevolutionen och framställer sig som det
alternativa partiet, vilket slåss om den politiska ledningen.
Nationalsocialismens sönderfallande och överhetsstatens kris bli nämligen inga
mekaniska processer utan kunna blott nås genom den stigande
socialistiska massrörelsens mäktiga tryck. De proletära massorna måste
göras mobila och krisen måste bringas till utlösning, innan nazi slår
rot i staten.
Statsapparaten kommer icke att stå på demokratins sida i denna
kamp. Om den återuppståndna överhetsstaten sätter sig till motstånd
mot Hitler, sker det av egen maktdrift och icke för att skydda
demokratin. Socialdemokratin har trängts ut ur statsapparaten. Följderna
äro, att staten icke längre lämnar politiskt stöd åt de antifascistiska
krafterna och att socialdemokraterna icke äro bundna till
statsapparaten. Socialdemokratin står nu icke i opposition mot ett
parlamentariskt flertal, som utövar sin makt inom författningens ram, och
icke som under förkrigstiden mot författningen själv utan i
opposition mot en statsapparat, som gjort sig självständig, mot rikets
exekutivmakt, som blivit en statsmakt. Socialdemokratin kämpar
för författningen mot statens exekutivmakt. Tillkallandet av Papen
i riket och Bracht i Preussen ledde till en restauration av
förkrigstidens statsapparat och detta i en form och under förutsättningar,
som då visade sig olämpliga. Under förkrigstiden rörde sig staten
mot en allt vidare parlamentarisering, men den nuvarande från
parlamentarismen lösgjorda statsapparaten blir allt mera fascistisk. Det
tyska proletariatets tragiska öde synes upprepa sig: den tyska
arbetarrörelsens mäktiga uppsving före kriget ägde rum inom en rättsstat
och dock stod mot den Europas starkaste och bäst organiserade
maktapparat i en halvfeodal stat. Rättsstatens hölje dolde en rustning av
stål. Detta hölje är i dag ojämförligt torftigare än då. Den sociala
pyramiden bestämdes och sammanhölls före kriget mer än i något
annat kapitalistiskt ledande land utom av den kapitalistiska
utvecklingens inre lagbundenhet också av den statliga maktapparaten och
härskandets tradition. Överhetsstaten av i dag är kapitalismens trogna
redskap i en form, som måste vara mera brutal än före kriget, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
