Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Kapitalbildningens roll i konjunkturförloppet. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAPITALBILDNINGENS ROLL I
KONJUNKTURFÖRLOPPET
Av KARL FREDRIKSSON.
När fackföreningsinternationalens och Socialistiska
arbetarinter-nationalens gemensamma kommitté för undersökning av den
ekonomiska krisens och arbetslöshetens problem för ett par år sedan
framlade sitt arbetsresultat, fanns i ett sammanfattande uttalande följande
passus:
Världshushållets produktionsapparat har både inom industrin och
jordbruket efter kriget antagit allt väldigare dimensioner. Men de produkter, som
kunna frambringas, finna icke avsättning. Ackumulation av affärsvinster har
räckt till för att under loppet av några få år i ett oerhört hastigt tempo
utbygga och fullända produktionsapparaten. Tillväxten av lönerna under
samma tid har emellertid icke varit tillräcklig för att i samma mån öka
massornas konsumtion. Detta missförhållande mellan produktiv förmåga och
konsumtion är krisens grundfaktum.
Det råder inom den svenska arbetarrörelsen en utbredd
kallsinnighet och skepsis mot resolutioner, detta även i de solenna fall, då
resolutionerna stödjas av den fackliga och den politiska
internatio-nalens gemensamma auktoritet. Då jag här, liksom då jag vid ett
tillfälle tidigare berört arbetarrörelsens inställning till
konjunkturproblemet (Frihet 1931, nr 3, 5 och 8) åberopar anförda
resolutionsavsnitt, så sker det icke för att profitera av bakomstående
auktoritet, utan därför att det ger en enligt min övertygelse riktig
sammanfattning av det väsentliga i krisernas eller konjunkturväxlingarnas
problem.
Inom stora delar av arbetarrörelsen kanske man också är benägen
att godtaga den anförda skisseringen av problemet. Detta sker så
mycket lättare, som en dylik teori lätt låter sig utnyttjas till stöd
för arbetarrörelsen även i aktuella intressestrider, t. ex. som ett
generellt skäl mot lönesänkningar. Men meningarna äro även inom
arbetarrörelsen långt ifrån eniga på denna punkt. Jag vågar påstå,
att just bland de ekonomiskt mera skolade — som väga tungt i
opinionsbildningen — möter en stark skepsis mot eller kanske ett
rent underkännande av det resonemang, som här anförts ur
inter-nationalernas resolution. Detta sammanhänger med det välbekanta
faktum, att även arbetarrörelsen är hänvisad till att i stor utsträckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
