Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Kapitalbildningens roll i konjunkturförloppet. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 Karl Fredriksson
Då den egentliga huvudgrunden för mitt resonemang —
kapitalbildningens relation till konsumtionen som det avgörande elementet
i konjunktur förloppet — är omstridd och bestridd — skall jag söka
närmare skissera hur enligt detta betraktelsesätt
konjunkturuppsvingets övergång i kris har sitt lagbundna sammanhang med
rådande produktionssystem och dess ägandeförhållanden.
Det kan vara likgiltigt var man börjar följa det dynamiska
förloppet. Man kan ju knyta an till början av den stigande
konjunkturen. Läget är då ungefär följande:
Genom den föregående krisens prisfall, obestånd och fallisemang
har frampressats en minskning av nominella kapitalvärden.
Aktiekurser ha sjunkit. Bokförda värden på fastigheter och maskiner ha
skrivits ned. Även lönernas nominella belopp ha pressats ned, dock
icke på långt när i samma våldsamma proportion som kapitalvärden
och aktiekurser. Tendensen beträffande lönerna torde snarare vara
den, att sänkningen av nominalbeloppet är i genomsnitt mindre än
det allmänna prisfallet och det genomsnittliga slutresultatet för
arbetskraftens vidkommande snarare en större reell ersättning pr enhet
utfört arbete än vad fallet var före krisen. För kapitalet däremot
innebära de nedskrivna värdena både nominellt och reellt (och pr
produktenhet räknat) en avsevärd nedprutning av dess anspråk. Det
har inträtt vad man på affärsspråk brukar kalla sanering. Efter
kostnadsreduceringar, förnämligast ernådda genom kapitalets
nedskrivning, d. v. s. dess beräknade andel av kommande
produktionsresultat, kan produktionen åter börja löna sig och trots lägre priser
ge "normal" förräntning på det kvarstående sammankrympta
kapitalet. (Som ju i verkligheten är ungefär samma nyttigheter, ställda
i konsumenternas tjänst för ett billigare pris.)
I början går det emellertid sakta uppåt. Men eftersom förloppet
fortgår får kurvan en allt brantare stigning. Efter hand omsättas
överskotten i investeringar, nya maskiner och fabriker anskaffas.
Till gammalt realkapital, som delvis genom rationellare metoder för
utnyttjandet ger ökad mängd produkter, kommer i sin tur nytt
realkapital, som ökar den totala produktionen och — så länge priser
och avsättningsmöjligheter visa stabil eller stigande tendens — ökar
kapitalets avkastning så att säga i accelerando. En svensk ekonom,
Johan Åkerman — som visserligen icke har nått fram till en
konsekvent konjunkturteori men dock som anhängare och flitig propå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
