Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Litteratur - Bertrand Russell: Education and the social order
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 Litteratur
men mycket lite om vad man kanske i första hand skulle vänta efter
hans föregående både som teoretisk och praktisk pedagog. Det skulle
varit högst intressant art få höra något om, hur hans och hans frus
försök att i en egen fri skola omsätta hans teorier utfallit. Att döma av
några i en engelsk tidskrift en gång publicerade små vackra dikter i
obunden form av hans — om jag minns rätt — 8—12-åriga elever, hade
det varit roligt att få veta mer därarn. En och annan reflexion bär
ganska omisskänneligt den egna erfarenhetens prägel som t. ex. när han
påpekar, hur lätt man överskattar de smås förmåga att tillägna sig
något alldeles nytt och främmande. Russell har förut skrivit just om
småbarnsuppfostran. Man finner emellertid så mycket mer om de storas
uppfostran i denna bok och skulle därför önska att den blev känd av
dem, som ha något att säga till om i fråga öjm medborgarbildning och
uppfostran i detta ords vidaste betydelse.
Uppfostran är numera enligt Russell med mycket få undantag att
betrakta som en reaktionär kraft i samhällslivet. Det är främst
religionen och medelklassens inflytande som är skuld härtill. I Ryssland
äro dessa krafter undanskaffade. Staten har därför kunnat ta uppfostran
i bruk för sina sociala syften, men annars blir den gärna tillbakauållanda
också där styrelsen är progressiv. Men statens hand över uppfostran*
har sina risker. En är om den fria forskning, som är vetenskapens och
därmed framåtskridandets förutsättning hotas. Russells skämtsamma
förslag, att om det visar sig behövligt avskilja en del pojkar vid
12-års-åldern, som visa sig ha förutsättningar för vetenskapligt arbete och ge
dem dispens från den vanliga medborgarfostran, alltså tillåta dem utan
repressalier att kalla sina överordnade idioter, får en viss aktualitet, när
man tar del av Sovjets medborgaruppfostran. Man frågar bara:
varför endast pojkar, och varför vänta till 12-årsåldern, då redan förmågan
att reagera mot förmynderskap kan vara betänkligt avtrubbad, med denna
kår L. T.-individer, Licensed to think (fria tänkare), som Russell kallar
dem ?
Det vore emellertid orättvist att skylla denna boks författare för
att underskatta de tidiga barnaårens betydelse för den senare
utvecklingen, helt naturligt eftersom hans med psykoanalytikernas besläktade
inställning snarare gör honom böjd för motsatsen. Men det är ganska
lustigt att se, hur svårt också den har att helt frigöra sig frfåji
traditionens band, som principiellt håller på en nästan anarkistisk frihet.
Så här heter det t. ex. om frihetlen i uppfostran: »Dfet finns mycket
starka skäl för den största möjliga frihet i uppfostran. För det första
medför frånvaron av frihet konflikter med de vuxna, som ofta ha en
mycket mer djupgående psykologisk verkan än man ända tills helt
nyligen begrep. Det barn, som på något sätt tvingas, svarar gärna
med hat och om, som är vanligt, det inte kan ge fritt utlopp åt sitt hat,
äter det sig in och sjunker ned i det omedvetna med alla slags
egendomliga följder under resten av livet.» Och så räknar han upp olikc^
möjligheter till komplex, inte bara mot fadern utan mot stat, kyrka;
och andra nationer. Man blir anarkist, ateist, militarist. M#i får lust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
