Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1933 - Litteratur - Ellen Michelsen: 7 kvinnor ur den ryska revolutionens historia - Sinclair Lewis: Ann Vickers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maktägande mot maktlösa, blir det en stark kontrastverkan över dessa
glimtar från en tid, då våldet var ett de förtrycktas sista och vådliga vapen
i kampen för friheten.
E. W.
Sinclair Lewis: Ann Vickers, 7 sh. 6 d.
Man skulle vara frestad gissa, att Sinclair Lewis har påbrå från
naturvetare av hans eleganta och säkra sätt att dissekera. Hans nya bok
Ann-Vickers är en »flott» gjord uppbening av ett par av våra dagars
svåra och försummade problem: fångvård och födelsekontroll,
fosterfördrivning närmast. Ann Vickers ger dessutom en ny typ till de många
Lewis förut gett av amerikansk nutid, affärsmannen Babbitt, prästen
Elmer Gantry, läkaren Arrowsmith. Den ger den nya kvinnan, om man
får använda en så missbrukad och lite distinkt term. Vad man ofta
menar därmed är en kvinna, som anstränger sig att hinna upp och gå
ikapp med mannen, som nöjer sig med att imitera hans misstag i det
politiska livet och fula vanor i privatlivet. Lewis nya kvinna är vad
man hoppades kvinnorna skulle bli i samhällslivet, något positivt nytt.
Hon för med sig nya idéer och en fläkt av hem och moderlighet utan
att därför hemfalla till utopi och känslopjunk. Ann Vickers slukar
betänkanden och statistik med en aptit som någon man. Men hon låter
inte hindren skrämma sig bort från vad hon vill. Hon ger sig in på
det djärva företaget att reformera i den djungel av korruption, slentrian,
grymhet och oförstånd, som amerikansk fångvård ännu på vissa håll
tycks vara.
Som alla reformatorer skördar hon ofta tistlar, där hon sått vete.
Men hon nöjer sig inte med att ha det mest hygieniska, välskötta och
välplanerade kvinnofängelset. Hon kämpar om sina skyddslingars själar
med alkohol- och kokainbegär med en hopbiten, seg ilska, som kommer
en att minnas Shaws Major Barbara. Hon är kanske inte så mycket deras
mor som deras förståndiga syster, och inte förståndigare än att hon vet,
hur en förtvivlad ensam blivande mor har det. Om Ann har mindre
av typ över sig än vissa andra i Lewis bildgalleri, så är det kanske
delvis därför, att detta slag av kvinnor ännu äro så pass nya. Både i
det offentliga livet och ännu mer i litteraturen. Hon förefaller också i
hög grad att vara målad efter levande modell. En sådan scen som när
Ann och en av hennes vänner, också en utåt verksam och berömd kvinna,
hjälpas åt i köket vid ett nachspil efter ett föredrag, som en av dem hållit,
medan deras tämligen obekanta män därinne konversera tafatt om sina
fruars intressen är för dråplig, för bra att inte vara sann. Med ombytta
roller — man får ju då placera herrarna vid ett rök- eller spelbord i
stället för diskbänken för att bilden inte ska bli för osannolik — är det ju
bara vad vi alla dagligdags uppleva.
Tämligen ny är väl också i litteraturen — oavsett möjligen den nya
ryska — problemställningen för kvinnan: man, arbete, barn.
Komplikationerna kunna här bli fler än för mannen, som bara har att förlika de
två: arbetet och kvinnan, eftersom barnen sällan eller aldrig bli för
honom en så krävande verklighet. Om Ann Vickers är en bild, som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
