Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 30 maj 1933 - Hitlers ungdomsår. Av Arnold Ljungdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Revolutionen.
När novemberrevolutionen utbryter ligger Hitler svårt
gasförgiftad på sjukhuset i Passewalk, och här får han reda på den stora
nyheten. "Den 10 november kom prästen till sjukhuset och höll
ett litet tal; nu erfor vi alltsammans. Även jag var närvarande i
ett ytterst upprört tillstånd ... Men när den gamle mannen (prästen)
försökte berätta vidare och började tala om att vi nu måste sluta
det långa kriget, ja, att vårt fosterland i framtiden, eftersom vi ju
hade förlorat kriget och var hänvisade till segrarnas nåd, skulle bli
utsatt för svåra prövningar och att vi var tvungna att sluta
vapenstillestånd i förlitande på våra hittillsvarande fienders ädelmod —
då uthärdade jag det inte längre. Det svartnade åter för mina ögon,
och trevande tumlade jag åter tillbaka till sjuksalen, kastade mig
på min säng och begrov det brännande huvudet i täcke och kuddar.
Sedan den dag då jag stod vid min mors grav hade jag inte längre
gråtit..."
Den starke mannen, gråtande som ett barn vid moderns grav —
känns vinjetten igen? Den var här lika ofrånkomlig som tidigare
den "lille anföraren" och umgänget med "ytterst robusta pojkar".
Folkskolans läsebok!
Den snyftande mannen i sjuksalen reser sig emellerid på nytt,
torkar sina tårar och börjar reflektera: "Kejsar Wilhelm II var den
förste tyske kejsare som räckte de marxistiska ledarna sin hand
till försoning utan att ana att skurkar inte har någon heder. Medan
de ännu höll den kejserliga handen i sin, trevade den andra(!)
redan efter dolken. Med judar kan man inte underhandla, där finns
de bara det hårda antingen — eller. Men jag beslöt att bli politiker."
Som det nu en gång går till när George Washington eller Hitler
fattar ett beslut.
Hitlers bana som politiker börjar med en minneslucka. Vad han
har haft för sig under åren 1919 och 1920 finner han, trots sin
självupptagenhet, inte mödan värt att omtala. Vi erfar endast att
han under rådsrevolutionen i München en gång ådrog sig
centralrådets misshag och skulle häktas — av vilken anledning vet vi inte.
Anmärkningsvärt nog saknas det också i hans bok varje skildring
av striderna efter rådsrepublikens sammanbrott, fastän väl Hitler
med sin geniala förmåga att "förstå och begripa historien efter dess
innersta mening" borde ha insett vikten av en sådan historisk detalj.
Alldeles likgiltigt är det ju inte var den tyska nationens kommande
ledare höll sig dold under dessa ödesdigra veckor.
Officer eller polisspion?
Hur som helst — efter Münchens "befrielse" från det röda oket
dyker Hitler plötsligt upp i den redan nämnda egenskapen av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
