Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 30 juni 1933 - Henrik Schücks materialistiska historieuppfattning. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Schücks materialistiska historieuppfattning 339
himmelsvisioner. Hur hon sjuårig kunnat suggereras till sin första
syn, pressad av blockhusstugans tunga mörker och biktfäders
eggande legender, åskådliggör vår skeptiska forskare på en oförgätlig
sida, som är ett konstverk själv.
Utan att sakna sinne för även den mest eteriska poesi, som
Atterboms, ägnar dock Schück sin varmaste kärlek åt skalder, hos vilka
fantasi och verklighetssinne förenas. Därför avväpnas han av
Wivallius’ omoraliska men friska vaganbondlynne och natursinne.
Han beundrar Kellgren för hans nyktra tankes, hans fina stils och
hans äkta känslas skull och följer med oförändrad sympati vår
radikalaste upplysningsmans utveckling till ädel romantik. Av
1800-talets skalder ligger Runeberg, den poetiska realisten, hans hjärta
närmast och har säkert gjort det ända sedan hans uppväxttid mitt
under den finske skaldens herravälde i vår diktnings rike. Det är
skada, att Schück gjort halt före Viktor Rydberg, vars "Siste
atenare" han en gång i förbigående kallat vår första läsbara roman.
Det är skada, ty med Rydberg är mognaden nådd i en utveckling,
vars förstadier Schück varit mån att följa genom hela vår dikts,
vårt idélivs och vårt samhällslivs historia. Det är sekulariseringen
av vår kultur.
I en av de miljökarakteristiker, vilka lika mycket som
personporträtten, ja kanske än mera, förtjäna att läsas, beundras och läsas
om, är denna sekulariseringsprocess fastslagen. Det sker i
1600-talsdelen i ett kapitel, som bär det korta namnet Stockholm.
Däri visas, att Sverge först i och genom Gustav II Adolfs
riksbyg-gargärning fick en huvudstad, som till numerär och livaktighet
förtjänade sitt namn, och att först i och genom denna huvudstads
tillvaro en fri, profan litteratur fick sina livsbetingelser. Men Schück
nödgas tillägga, att denna självständiga diktning tills vidare var
särdeles primitiv, den bestod mest av bröllops- och begravningspoesi
anpassad efter ämbetsadelns och borgerskapets robusta smak. När
blev denna profana, från kyrkan emanciperade, borgerliga dikt
fullmogen? Två århundraden senare.
Man finner, hur under 1700-talet detta inslag ökas i styrka hos
Dalin, hos Bellman, hos Kellgren — som enligt Schück mer
umgicks i borgarkretsar än vid hovet — och framförallt hos Anna
Maria Lenngren, såsom Schücks trognaste lärjunge Anton Blanck
uppvisat i en studie över den stockholmska författarinnans beroende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
