Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 30 juni 1933 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 347
gör efter. Nej, skall man göra teater av Grand Hotell, får man
lägga upp en filmatisk scenbild med fyra till fem olika tittgluggar i
scenöppningen, successivt upplysta allt efter som de spelas opp. Man
minns Hoppla, vi lever. Den och ingen annan modell är här enda
möjligheten.
Annars skall villigt erkännas, att Grand Hotell som scenprodukt
erbjuder särdeles tacksamt materiel. Utan att vara ett psykologiskt
mästerverk (nutidens brist på dylika har framkallat en livlig
överskattning av Vicki Baums stycke, även själva boken) ger den
litterära källan en myckenhet användbart stoff. Just figurernas
glimtvisa uppträdande inbjuder till korta, intensiva, färgstarka
ögonblicksbilder, till scenisk glödritsteckning av karaktärer och typer. Det
kunde bli till just den intellektuella stimulans och underhållning i
bästa mening vi begära av teater. Det är ingen klåfingrig
eller talanglös bearbetare, som bär ansvaret för att så inte skett,
det är författarinnan själv. Alltför ömsint ängslig om sina figurers
fortsatta liv även på tiljan har hon icke haft den sceniske kirurgens
rätta kallblodighet att amputera på rätt ställe och framför allt inte
tillräckligt mycket.
Vasans hela säsong har gått i rockvaktmästaren Filips tecken men
denne vurmige åttitalsfigur tjänade minsann inte på något Grand
Hotell. Han hade inte ens svängdörrar på sin eländiga sylta.
Felet är emellertid, som sagt, inte teaterns. Scentablåerna i Grand
Hotell äro för korta och för oskickligt koncentrerade för att ge den
rätta teaterfläkten. Föreställningen räddades av några alldeles
ypperliga skådespelarprestationer (Ekman främst). När vakanser
småningom uppstodo, var stycket dömt.
Redan före Grand Hotell hade Vasan uppvaktat med ett alls icke
oviktigt stycke, som är värt hedersomnämnandet socialt skådespel.
För formella förtjänster skulle man vilja ge det guldmedalj. Så är
det också en gammal ärekrönt medaljör, Franz Molnàr, som är roten
och upphovet till Olympia, här roligt översatt till Högre Skolan.
Molnàrs drift med det moderna "kejsarvansinnet", närmast Franz
Josefs mossbelupna hov, kan karakteriseras som satanisk. Det
ligger ett blodigt och bittert världskrig mellan hans första och hans
senaste produktion och hans sarkasmer ha fått sin bitande underton
därifrån. Hans penna är mer doppad i blod än bläck. Tänk att det
finns teaterförfattare i våra dar som kunna prestera sådan satir.
Molnàr tillhör de herrar, som leka kurragömma med publiken.
För att inte säga göra spektakel av den. Precis som med de figurer
han ironiserar på scenen. Död åt dumheten, vill han med Molière.
Artigt nog låtsas han inte som han tyckte publiken var den
dummaste av de två. Ingen har mer obarmhärtigt hud flängt den högre
’’societeten" än Molnàr. Han är dess bödel med fast förordnande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
