Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 31 aug. 1933 - Populär socialpsykologi i Sverge. En kritisk granskning. Av Torsten W. Gårdlund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Populär socialpsykologi i Sverge 439
tautologi ska innebörd: "Människan går i flock, alltså drives hon av
en hjordinstinkt", m. a. o. en förklaring i cirkel, där det som skall
förklaras inneslutes i den förklarande bestämningen, genomskådades
emellertid snart. Under de närmaste åren efter 1920 kritiserades
denna teori mycket skarpt av psykologer och sociologer som Bernard,
Cooley, Dewey, Dunlap, Faris, Kantor, Kuo, Wheeler och andra.
Efter denna kritiska trumeld försvunno hastigt de metafysiska
instinktteorierna (eller de mindre djupsinniga döpte om instinkterna
till impulser, drifter, dispositioner ete).
Efter denna sanering kvarstod dock instinktbegreppet i de
betydelser, som voro något mer fruktbärande och motsägelselösa. I
rimligare psykologi definierades sålunda instinkten som ett neurologiskt
datum av en typ påminnande om reflexen. Dels kan man då mena
en nervstruktur: en retnings-reaktionsbana av komplexare karaktär
än reflexen, dels även en handling, vilken i relativt hög grad äf
betingad av en nedärvd, relativt komplex retnings-reaktionsstruktur,
som sätter organismen i stånd att handla, d. v. s. företa en
totalanpassning till omgivningen, utan medvetande eller intelligenskonflikt.
Det är ju utan vidare klart, att som handlingsproblem det icke kan
bli fråga om något orsaksproblem utan huruvida handlandets
betingelser väsentligen äro att finna i organiska nedärvda automatismer
eller i en vanemässig eller intelligent anpassning efter en stimulerande
miljö. Ty allt handlande måste ju vara instinktivt i den meningen,
att det är neurologiskt betingat och att anpassningen måste ske i
och genom den neurostrukturella organisationen och dess reflex- och
instinktelement. Det stora problemet blir därför, om människan i
likhet med de lägre organismerna, som ju i viss omfattning reagera
utan att förvärva kunskap om de livssituationer, de råka in i, har
sitt handlande väsentligen betingat av den inre, organiska och på
förhand utbildade nervstrukturen eller om hon möter omgivningens
krav genom inelligent och medveten anpassning, vilken, om
situationerna upprepas, utbildas till vaneautomatismer. Som svar på denna
fråga kan man lämpligen citera Ch. H. Cooley: "I stort sett kan man
säga, att de övriga djurens ärftliga anlag utgöra en mekanism lik
ett positiv: det är gjort för att spela några få melodier, man kan
spela dessa melodier med ringa eller ingen Övning men man kan
aldrig spela några andra. Människans anlag är å andra sidan en
mekanism, mer lik ett piano; man kan ingenting uträtta med det
utan övning, men en övad musiker kan trolla fram en oändligt
varierande musik med dess hjälp." Instinkthandlingarna, vilka ju icke
räcka för den skiftande och krävande sociala miljön, spela sålunda
för människan en mycket underordnad roli i jämförelse med det
beteende, som är intelligent eller vanemässigt.
Emellertid — även om vi rensade bort all primitiv dogm från
instinktspsykologin, och även om vi vore på det klara med att den
organiska, medfödda, för olika människor relativt likartade
nervstrukturen är en jämförelsevis oväsentlig betingelse för studier av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
