Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Arbetarrörelsen och militären. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetarrörelsen och militären 525
som får kungen och landshövdingen och fosterlands försvaret brutalt
emjot sig vid första blygsamma krav på att få leva som människor i
det gemensamma fosterlandet — kan man undra på om den
arbetarrörelsen från begynnelsen blir något avogt inställd både mot kungen
och fosterlandet och mot det militära försvaret?
Det är icke heller så märkvärdigt, om det gamla tänkesättet sitter
i även sedan de förhållanden vari det bottnade blivit väsentligt
annorlunda. Helt rationell blir aldrig den politiska åsiktsbildningen
hos något parti, hur man än bjuder till.
Den svenska socialdemokratin har, odogmatisk som den alltid varit,
haft relativt lätt att orientera sig efter ändrade förutsättningar. Ett
av de mest markanta exemplen är den snabba direktions förändringen
i frågan om prisskydd på jordbruksproduker— en manöver som
kanske synts mången alltför tvär, men som var mycket starkt motiverad
av den förskjutning som inträtt i tidigare förutsättningar.
En mera radikal och allmän frigörelse från traditionsbunden
försvarsnihilism skulle för arbetarrörelsens vidkommande vara på
samma sätt motiverad av en ändring i läget som inträtt redan långt innan
händelserna i Tyskland gåvo sin särskilda belysning åt problemet.
Den ändringen innebär, att arbetarrörelsen fått så stora värden
knutna till vårt fria statsskick och vår nationella oavhängighet, att
arbetarklassen i lika hög grad som någon annan klass bör känna sig
förpliktad att sörja för vakt och värn. Det är sant, att partiets ytterst
avgörande och ansvariga instans, partikongressen, icke accepterat en
försvarsnihilistisk linje. Men bland gemene man i partiet och
arbetarrörelsen har man kanske ändock i stor utsträckning resonerat som
så, att moderationeii i partiets officiella försvarspolitik vore
förestavad mera av opportunistiska skäl än av övertygelse om att försvaret
fyller någon förnuftig uppifr, och att om socialdemokratin hade makt
att omedelbart avveckla militärväsendet, så borde detta ske. I den
mån en dylik uppfattning ännu fortlevat ute bland arbetarria, torde
utvecklingen i Tyskland ge anledning till ett åtskilligt annorlunda
betraktelsesätt.
När man i den återupptagna diskussionen säger, att militären icke
är någon säker garanti för demokratin, så är den anmärkningen fullt
riktig. Den har bära det felet att den går vid sidan av
problemställningen. Ty om också demokratin för sitt bestånd måste lita till
väsentligt andra faktorer än militärmakt, så kan en klokt skött mili-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
