Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Idealsamhällets byggnadsmateriel. Av Magnus Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idealsamhällets byggnadsmateriel 539
gå under i mycket stor utsträckning innan de hinna sätta avkomma
till världen förhindras denna gallring av folkbeståndet i ett
kultursamhälle, och detta verkar givetvis ogynnsamt från rassynpunkt sett.
Som så ofta på det sociala fältet blir resultatet här diametralt
motsatt det åsyftade: i sin strävan att minska lidandet ökar människan
detsamma — förlänger det fram genom en ändlös rad av
generationer. Det är nog som Wilde säger att de största dårskaper alltid
begås av de ädlaste motiv. Ovis välmening har åstadkommit långt
mera ont i världen än vad ondska i egentlig mening gjort.
Vi ta ett exempel från vårt eget land. Decenniet 1751—1760
dogo under första levnadsåret 205 barn av 1,000 levande födda
medan motsvarande siffra för decenniet 1911—1920 hade sjunkit till
69. Att de 136 pr 1,000 som räddats av förbättrad hygien och
hyggligare levnadsförhållanden icke i genomsnitt utgöras av ett särdeles
prima folkmateriel får man väl anse för givet. Och i nästa
generation komma dessa att i sin tur föda barn som, ja som till en
avsevärd del äro mindervärda i ett eller annat avseende.
Givetvis utgör detta icke något argument emot räddandet i och
för sig utan bara ett påpekande av det ansvar detta för med sig.
Någonstans, jag minns nu icke var, lär det vara så, att den som
räddar en annan person från döden också anses vara ansvarig för
den räddades framtid. Detta kan förefalla barockt, men det har
dock ett visst fog för sig. Vi ha ansvar även för de handlingar vi
begå i ren välmening. Det faller säkerligen icke någon förnuftig
rashygeniker in att göra invändningar mot att även personer som
äro ärftligt belastade med svåra lyten få den bästa tänkbara vård;
vad de kräva är endast att sådana individer på ett absolut effektivt
sätt hindras från att fortplanta sig och därmed sina sjukdomar och
lyten. Detta krav vore lätt att realisera bara förnuftet finge råda.
Vad bättre bostäder, lämpligare och rikligare föda, bättre
hälso-och sjukvård beträffar så ha de — hur värdefulla och önskvärda
de än i sig själv äro — icke alls den avgörande betydelse i
ras-hygieniskt avseende som de flesta människor väl ännu inbilla sig.
Själva arvsmassan påverkas i endast ringa grad av sådana faktorer,
och mot utpräglat dåliga anlag förmå de praktiskt taget ingenting
alls. De ha — för att använda ett par av rasbiologernas egna
termer — inflytande endast på företeelsetypen men icke (eller i mycket
ringa omfattning) på anlagstypen.
Säkerligen verkar ett sådant tal förbluffande för mången. Den
gamla villfarelsen om miljöns absolut dominerande betydelse lever
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
