Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Litteratur - Anton Mohr: Tragediens! sista akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 563
att ha fört folket bakom ljuset, uraktlåtit; att insätta t. o. m. den
ansvariga regeringen i de verkliga förhållandena. Att icke längre tid
behövde förflyta innan stora delar av tyska folket förlåtit och glömt den
kejserligt-militära regimens oansvariga bluffpolitik och hatet i stället
kunde vändas med sådan framgång mot de oskyldiga, det vittnar om
egenskaper, som icke förtjäna beröm. Det styrker den utomordentligt
ampra kritik, som amerikanaren Mowrer i sin mycket intressanta bok
Tyskland vrider klockan tillbaka riktat mot tyskarna, deras brist på sund
sans, deras saknad av psykologisk begåvning, deras) fäaktiga behov av
att underordna sig en befallande makt, som föreskriver t. o. m. de
riktiga tänkesätten, deras förblindade nationalism.
De hårda öden, som efter kriget övergått Tyskland, lia kommit tyskarna
att glömma den ömkliga roll, som deras stora härförare spelade, då det
blev uppenbarat för dem, att de icke bara icke kunde vinna kriget utan
måste förlora detsamma. Det var ändå så att Hindenburg och Ludendorff
— den senare var ju i själva verket? Tysklands regent under kriget —
tappade koncepterna, då ententetrupperna började gå fram med kraft
sommaren 1918. De framställde situationen som rent panikartad — och
den blev det snart nog oakså — och formligen tvingade regeringen att
bönfalla Wilson om stillestånd och fredsförhandlingar. Regeringen —
särskilt den parlamentariska regeringen under prins Max,; vilken
framtvingades när det visade sig att militärdiktaturen; icke längre dög som
regeringsform — ville icke låta ententen förstå, att Tysklands
motståndskraft var bruten, den ville ha lite; tid på sig, mien stfora högkvarteret
pressade på och gav sig icke med mindre Wilson anropades på ett sätt,
som alltför tydligt underrättade ententemakterna om att nu var det ute
med tyskarna och nu kunde ententen framställa vilka fordringar som helst.
Wilson pressades också att undan för undan skärpa kraven, och det
slutade icke förrän kejsaren hade skickats i väg. Då äntligen eller när
generalerna insågo, vad minsta psykologisk insikt borde ha sagt dem
tidigare att det skulle bära hän, blevo de förfärade och ville bromsa,
men då var det givetvis för sent. I samma ögonblick fredstrevarna
gjordes var det slut med all motståndskraft, krigströttheten grej) epidemiskt
omkring sig, massorna kommo i rörelse och ingenting kunde hejda den
revolutionära omvälvning, som skedde jämnsides med det militära
sönderfallandet.
Samma psykologiska missgrepp gjordes även med avseende på
demokratiseringsverket. Man höll emot i det längsta, ända tills det hela brast
samman. Om kejsaren abdikerat tidigare, hade monarkin knappast
behövt gå förlorad. Det är betecknande att Ebert utsatte en frist för
abdikationen och att de socialdemokratiska ledarna höllo massorna
tillbaka så länge de kunde med hänsyn till den rent revolutionära
agitationen, men fristen utgick givetvis innan slag i saken hade gjorts, och Ebert
replikerade den avgående kanslern prins Max på frågan om den
revolutionära regeringen ämnade respektera även den monarkiska författningen att
det hade man kunnat resonera om dagen förut, nu var det för sent.
De stora ,krigshjältarna voro så borta från vad som skedde att de med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
