Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Tysk kultur i landsflykt. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingen judisk skådespelare får uppträda utan också att icke-judiska
skådespelare, som ha judiska hustrur eller judiska tanter skola vara
utestängda." Hade man tidigare gentemot tyska teatermän tillämpat
denna arierparagraf, skulle den tyska teaterns sista stora
blomstringstid ha uteblivit. Den har väsentligen skapats av trenne tyskar av
judisk härkomst: L/Arronge, Brahm, Reinhardt. Och dramerna?
Idel fäsörstycken med politisk tendens. Kerr gör här en reflexion,
som även är en tankeställare för "proletkultens" apostlar. "Ärligt
talat: fel, som man nu begår, begick man redan förut, ehuru under
andra tecken. Skulden ligger hos de radikala ’tendensstyckena’.
Dessa missfoster ha skadat dramat. (Och ha de gagnat politiken ?
Nå, vi känna ju resultatet.) Nu hamnar det sig, att man förut från
radikalt håll sökte skruva ned dramat på ett vulgärpolitiskt plan.
Tysklands nutida dramatiker göra detsamma blott med andra läror.
Styckena äro i båda fallen erbarmliga." År 1927 vägrade varje
tysk teater att. acceptera ett fäsörstycke kallat "Der Wanderer". Nu
går det över alla scener. Författaren är nämligen — Joseph Göbbels.
"Alltså, dramatiker, har ni sådana stycken liggande, som eljest icke
skulle spelas — de bästa utsikterna har ni i alla fall under den nya
diktaturen."
Det låter sig naturligtvis sägas, att den tyska kulturen.i landsflykt
i sin förbittring tecknar vrångbilder av det andliga liv, som lever
i det tredje riket. Förbittringen är åtminstone förklarlig. När
människor, som med svärd och penna kämpat för sitt land och sitt
folk, varit dess andes stämma i världen och förskaffat det tyska
namnet aktning i världen — när dessa människor nu kallas
"förrädare" och av ett parti, som godtyckligt behagar identifiera sig
med tyska nationen, tvingas att skudda stoftet av sina fötter och
nödgas att föra emigranters dystra tillvaro, så vore det väl mycket
begärt, att de skulle sjunga det tredje rikets lov i främlingslandet.
Men bilden blir inte ljusare, om man låter det tredje rikets egna
propagandister teckna den. Det hjälper inte vilka sköna talesätt man
använder, det hjälper inte med varken "völkisch" eller "arisch", det
måste i alla fall sägas högt och fritt: en regim, som inte inom sina
egna domäner tål fri och öppen kritik, som förkväver tankens och
forskningens frihet och med maktspråk dikterar vad som skall vara
sant, gott och rätt —■ en sådan regim är och förblir en regim av
barbarer. Mer än en gång erinras man inför vad som nu sker i
Tyskland om ett ord, som för hundra år sedan yttrades av en man,
som grundligt kände sitt folk: "Vi tyskar äro från igår; vi ha
visserligen sedan ett sekel tillbaka ärligt strävat att tillägna oss kultur,
men det torde ännu få förflyta ett par århundraden, innan kulturen
så genomsyrat tyskarna, att man kommer att kunna säga om dem,
att det är längesedan de voro barbarer." Orden yttrades av det gamla
geheimerådet i Weimar. Hade han levat nu, skulle han troligen
befunnit sig i koncentrationslägen. Eller i landsflykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
