Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Litteratur - Sven Tunberg: Riksdagens uppkomst och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 625
olika folkgrupper — delaktiga i rikets politik. Det ingick, skulle man
kunna säga, två grundelement från äldre tiders förhållanden i dessa
riksdagar, eller rättare, de byggde på dessa ursprungligare institutioner,
nämligen herredagen, frälsets, möteln, å ena sidan och å den andra det
folkliga kungavalet. Därtill kan läggas som ytterligare grund
landstingen och de folkliga bestämmandena inom mindre ortsenheter.
Riksdagen hade under hela den period, som sträcker sig från 1435 till
Medeltidens slut eller nära 100 år, e\n mycket skiftande betydjelse.
Någon gång framträdde den med bjudande makt — den var stundom en
härriksdag — än föll den mera i skuggan; hela tiden var den dock i
stort sett instrument för olika herrars eller grupper av herflars strid om
makten. Riksdagarna voro i verkligheten merendels herredagar, besluten
dikterades väsentligen av aristokratin och budskapen och påbuden från
riksdagarna utfärdades i allmänhet av riksrådet, men man hade behov av
att appellera till en representation även av »menige», och stundom hände,
att ett hotfullt mummel av allmogen vände besluten i annan riktning än
den avsedda. Under Sturetiden utgjorde som känt Stockholms borgare
och Bergslagens och Dalarnas allmoge, vilka trofast stodo på Sturarnas
sida i de politiska striderna, en effektiv motvikt mot herremakten, som
stod i skarp opposition mot Sturarna.
Hela tidsskedet kännetecknas av unionskonvulsionerna, och
riksdagshistorien har väsentligen blivit en repetition i Sveriges politiska historia
under denna tid av spänning mellan en vaknande, domnande och åter
vaknande nationalism och den kvardröjande unionstanken samt ideliga
fejder, förhandlingar, överenskommelser och brytningar med de danska
kungarna, som icke ville släppa den svenska kungakronan. De hade också
kraftigt stod inom den svenska aristokratin, som under unionstiden blev
livligt befryndad med det danska frälset och fann det för sina syften
mera tjänligt att hylla en dansk konung, som av naturliga skäl gav det
svenska frälset friare tyglar än en svensk konung ville göra. Det svenska
högfrälset behärskade riksrådet mera suveränt om kungen satt i
Köpenhamn än om kronan bacs av en svensk main. De svenska herrar, som
arbetade på landets utträde ur unionen och vrakande av de danska
kungarna, hade allmogens och borgerskapets sympatier, och gång efter annan
fingo de övervikt, när de appellerade till de nationella stämningarna, men
uppstigna till makten hade de alltid att räkna med intriger och
förräderi från de danskvänliga ståndsbröderna. Hade riksdagen varit en
folkriksdag — men förutsättningarna därför kunde givetvis icke
föreligga — är det sannolikt att unionsbandet avslitits långt tidigare än som
skedde och en nationell koncentrering — för att begagna, ett uttryck,
som den tyska hitlerismen missbrukat — snabbare kommit till stånd. Nu
blev det tack vare den maktägande adelns inbördes splittring,
avundsamhet och härsklystnad — för att inte säga rovlystnad — en mycket
långvarig och smärtsam process att slita landet ur unionens band och de
danska kungarnas välde. Först Gustav Vasa blev nog kraftig att
genomföra det nationella befrielseverket och grunda en inhemsk dynasti, som
förmådde hålla sig kvar. Sten Sture d. y. hade troligen kunnat åstad-
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
