Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In- och utrikes 3
nu kan antaga att det blir. Huvudsaken synes i alla händelser vara,
att de breda massornas köpkraft icke beskäres just i det ögonblick,
då den som bäst behöves för att hålla det hela i gång.
ALLA MINSKADE UTGIFTER borde ju egentligen mottagas
med tacksamhet i tider som dessa, så länge minskningen inte kommer
igen som en större ökning på annat håll. Det har på sistone dock
talats om en möjlig minskning, som man kan ha rätt att sätta ett
frågetecken för. Det gäller huruvida svenska staten skall bryta ett
ingånget kontrakt för att tjäna några miljoner.
När Sverge för snart tio år sedan lade upp ett lån i Amerika
infördes en s. k. guldklausul, d. v. s. en bestämmelse att lånet skulle
återbetalas i så och så mycket guld. Nu ha emellertid både Sverge
och Amerika frångått guldmyntfoten och den frågan uppstår då,
om denna guldklausul fortfarande har gällande kraft. Sedlarna
skulle ju också inlösas med guld, men den bestämmelsen är upphävd
utan större protester. Är det nu verkligen samma sak?
Guldmyntfoten vilade dock på lagstiftning, men lånevillkoren ingå ju i ett
kontrakt. Visserligen kan man förmoda, att en skicklig jurist kan
vrida saken åt vilket håll som helst, men engelska Överhuset i
egenskap av högsta domstol i dylika mål har dock nyligen förklarat, att
guldklausulen gäller. Vore motsatsen fallet, kan man bära
konstatera, att inga som helst kontraktsbestämmelser ha det ringaste värde,
ty guldklausulen har ju kommit till just för att utgöra en garanti
mot pappersmyntets depreciering i förhållande till guldet.
För vanlig lekmannamoral synes det vara under statens värdighet
att i en dylik punkt processa med i varje fall sina utländska
långivare. En helt annan sak är, att det också borde vara under
herrar Arvid Lindmans och Marcus Wallenbergs värdighet att
låta ett bolag, där de sitta som presidium, öppna process mot
sitt tgtt land för att eventuellt kunna göra en oförskylld
konjunkturvinst, ty en svensk obligationsinnehavare gör icke någon
förlust, även om betalningen sker i papperskronor, men väl en
ekonomiskt oberättigad vinst, om betalningen erlägges i guld. Hur skulle
det vara att låta herrar Lindman och Wallenberg få sitt guld, men
icke ge licens för utförsel och icke inlösa det mot sedlar? Den
möjligheten torde finnas, utan att någon orätt sker.
ATT FÖLJA TYSKLANDS EXEMPEL och icke honorera sina
utlandsskulder är icke att rekommendera. Opinionen är enhällig utan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
