Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Stefan Oljelund: Fackföreningsrörelsen och lagstiftningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägrödjare. Den som tror att den framtida atmosfären blir lika gynnsam
för fackföreningarna, förstår nog inte rätt att tolka de tecken, som
dagligen skrivas av utvecklingen. Framförallt gäller det att behålla
vad man har och frågan är då, om icke den fackliga rörelsen har
anledning att nu se något annorlunda på problemen än tidigare.
Det är tämligen tydligt att ett skede är slut i industrialismens
utveckling. Vi ha icke att vänta oavbrutna framgångar liknande dem
som registrerats årtiondena före världskriget. Den hektiska
utvecklingen åren efter världskriget, som framförallt fackföreningarna
dragit sådan nytta av, återupprepas säkerligen heller icke inom
överskådlig tid. Slagordet rationalisering innefattar det mesta av denna
utveckling. En av dess följder är arbetslösheten.
Enligt nationalekonomiska begrepp skulle icke rationalisering
medföra arbetslöshet annat än möjligen under en övergångstid, men
vittnesbörden om dess verkningar äro alltför tydliga. En politik, vars
mål är att med minsta möjliga manuellt arbete åstadkomma mesta
möjliga resultat, måste leda till arbetslöshet av ihållande slag. Detta
problem är dock allt för vidlyftigt för att närmare kunna
undersökas här. En övertygelse säger oss emellertid att det är bättre
att behålla en litet långsam och kanske fumlig människa i arbete
än att låta en tekniker med tiduret i hand rationalisera bort henne.
Vi tro att rationaliseringen uppfyllt sitt förnuftiga ändamål i och
med att människor till så stort antal gjorts överflödiga i industrin
att man måste använda väldiga kapital och stora arbetarskaror för
att igångsätta vägarbeten och företag som ingalunda kunna betecknas
som "klok och förutseende hushållning i avsikt att förhindra slöseri
i alla dess former", som är en definition av begreppet rationalisering.
Det är ganska besynnerligt att en människa som privatindustrin inte
har råd att använda, av samhället måste sättas i arbete med betydligt
högre kostnader.
Fackföreningsrörelsen är ett med industrialismen. Tillbakagång
för den senare betyder tillbakagång för den förra. Ju mindre
industrin betyder i ett nationellt hushåll, desto mindre betyda
fackföreningarna. Och industrins egentliga livsluft är världsmarknaden.
Endast på världsmarknaden kan den finfördelade arbetsfördelning
åstadkommas som befruktar den industriella utvecklingen, vilken i sin
tur skänker välstånd åt folken. Därmed menas icke att industrin
skulle sakna betydelse för det nationella hushållet. Tvärtom.
Lyckas vi komma igenom den istid, vi nu uppleva, är det tack vare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
