Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Otto R. Wangson: Bortglömda reformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är möjligt? Jo, och, som nyss sades, även högst lagligt. Ty 1918
års fättigvårdslag är otvivelaktigt en social mönsterlag i åtskilliga
och t. o. m. centrala avseenden. Men den har, förutom smärre
skönhetsfläckar, en lucka, som nu gapar djupare än någonsin; den
lämnar de arbetslösa utan hjälp och i vart fall utan rätt till hjälp.
Rätt till hjälp äga nämligen enligt fattigvårdslagen allenast
minderåriga (barn under 16 år) och vuxna, vilka på grund av
ålderdom, sjukdom etc. äro oförmögna att genom arbete försörja sig.
Denna oförmåga får vanligen styrkas med läkarbetyg. Andra äga
icke rätt till fattigvård.
Detta innebär faktiskt, principiellt och tyvärr också i stor
utsträckning praktiskt, följande, som jag bara ställer en smula på sin spets:
En person, som genom dryckenskap och utsvävningar förstört sig
till kropp och själ — och ju grundligare bära dess bättre — och
som på så vis blivit "arbetsoförmögen" (typen är inte helt okänd),
han är lagligen berättigad till fattigvård, ty han är ju sjuk, stackars
liten; han tages av samhället under armarna på alla sätt, ompysslas
ömt och får på samhällets bekostnad vila upp sig — till nya
bataljer... Men den oförvållat arbetslöse, som varit skötsam och
ordentlig och därför har sin fulla hälsa och styrka i behåll och som inte
begär bättre än att få arbeta, han har ingen som helst rättighet att
bli hjälpt i sin oförskyllda olycka — inte förrän hunger och
förtvivlan knäckt honom och förstörelseverket fortskridit så långt, att han
med läkarbetyg kan visa svart på vitt på, att han är oförmögen till
arbete. Då får han hjälp, ända till dess han hunnit repa sig så
pass, att han inte längre kan sägas vara sjuk — sedan börjar
historien om igen från början, understödet dras in, det kroppsliga och
själsliga förfallet sätter in. O. s. v.
Detta låter otvivelaktigt som en saga. Det är tyvärr en bister,
lagfäst verklighet i nådens år 1933 och i vårt eget land. Eller är
det inte så? Om någon tvivlar kanske jag får stå till tjänst med
en "bild ur livet"; den lägges av en tillfällighet under ögonen på
mig just då jag skriver dessa rader — det är för övrigt ganska gott
om sådana tillfälligheter.
En man har kommit lite på sned i livet; han har setat inne senast
tre år och kom ut i början av detta år. Han återförenades då med
familjen, hustru och tre minderåriga barn. Familjen var bosatt i
X kommun och hade där fattigvård men hade kvar hemortsrätten i
Y kommun. Knappt nog var understödet förut; det räckte inte till
för ytterligare en vuxen. Mannen sökte understöd, och si, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
