Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T E A TER
Av NAT ELLGAR.
Tidpunkten för en renässans av de strindbergska kammarspelen
är bestämt inte inne än. Dramatens försök med ett bland de bästa
av dem, Oväder, slog i varje fall inte väl ut. Idén att i
rötmånadsskymningen leda publikens tankar och stämning på fridsam
stockholmsk sensommarkväll var eljest fyndig spekulation. Men regin på
Dramaten var för mycket fridsam och för litet fyndig, d. v. s. för
tam och matt. Nu fick man leva på sina minnen: minnet av
sekelskiftets nu obefintliga augustikvällar, med eller utan lykttändare,
minnet av hur ett strindbergskt kammarspel kunde spelas på den
tid, då det begav sig. Ingen regissör i världen kan väcka den
stämningen till liv igen. Glömska, resignation, sjukrumsstillhet passa icke
vår tid. Pulsen är hetsigare nu och stillas inte av sådana medel.
Då Stiller och Reinhardt angåvo tonen, den enda riktiga tonen för
detta slags dramatik, var det annat. Men det var snön, som föll
i fjol.
Efter den mer dova än kvava ovädersstämningen i.
strindbergsstycket verkade Drinkwaters En fågel i handen på samma teater
nästan koketteri med glatt humör. I den pjäsen är det också oväder
med åska, blixt och dunder och hällregnet piskande på rutan. Men
dessa naturfenomen utlösa en helt annan stämning hos det verkligt
gemytliga sällskap, som här förts samman i en av de trivsammaste
miljöer, som på länge skådats på en stockholmsscen. Anglosachsiskt
gemyt är nu en sak för sig. Foga trovärdig är den godmodiga
kamratlighet, som här råder mellan ett engelskt justitieråd, en
sardin-burksagent, en "socialistisk" aristokratsnobb etc. men ett trivsamt
och underhållande sällskap är det i alla fall. Kanske var det bära
dit författaren ville komma?
Allvarligt talat syftar Drinkwater längre. Han har aldrig betraktat
sig som lekdocka åt publikens enklare instinkter. Redan själva
typskildringen är en långt allvarligare historia än de ihalvt komiska,
halvt farsmässiga yttre uppträdandena låta ana. Avsikten har varit
att markera klasstoltheten hos varje enskild typ. För att överraska
låter Drinlcwater icke lorden utan värdshusvärden, mannen av folket,
vara den mest ståndsmedvetne i att förhindra en "mesallians" mellan
krögardottern och slottsherrn. Det är en lustig variation av den
evinnerliga ståndsfrågan, en upp- och ned-på-vändning av hela
problemställningen. Med bestickande klarhet och ärlig, komisk
konsekvens drivs bevisningen igenom på ömse håll.
Med det väntade lyckliga slutet ville förf. ungefär säga det, att
glad och god skall människan vara, medan hon bidar döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
