Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 juni 1934 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 355
Peer Gynt har åter ryckt upp på den stående repertoaren.
Publiken har ända smak för den stora, äkta Konsten, efter vad intresset
vid reprisen nu visar.
Bland nyheterna är Gösta Ekman som Peer viktigast. Han torde
även ha förtjänsten och ansvaret för den koncentration och
nedkort-ning, som företagits. Lyriken hade nu avsiktligt snoppats av, ibland
totalt textats sönder, för att få figuren mer levande, mer verklig, mer
inpå livet på nutiden. Taktiken har ju sina risker, i mån som den
kan innebära ett farligt uteslutande av väsentligheter. Trots all
syl-skarp filosofi, all vass politisk satir, folkpsykologi, etc, är Peer Gynt
först och främst ett lyriskt skådespel och den dramatiska poesin dess
viktigaste tillgång. Man riskerar att vingklippa hela dikten genom
att riva ned dess lyrik alltför våldsamt. Men nutida publik är icke
lyhörd för dramatisk poesi, invänder någon? All right — då bör
man alis inte sätta fram Peer Gynt för den. Knappast något annat
av Ibsen heller.
Även musiken hade nu behandlats mycket fritt. Att den icke följde
vedertagen ordning hade gjort mindre, om man kunnat skåda
förnuftig konstnärlig motivering däri. Men att t. ex. låta Dovre-Hallens
mycket speciella "trollmusik" inleda Marocko-tablån är (för att rimma
på galenskapen) barockt, i varje fall fullständigt obegripligt.
Alla nymodigheter till trots var den suggestiva verkan ännu
oförminskad hos denna som scenverk otympliga lerkoloss, som heter Peer
Gynt, sådan den utgått ur Mästaren Ibsens hand, det senaste seklets
mest konstförfarna i skulpterandet av människoöden.
Dramaten löste vårens repertoarnöd med ett djärvt grepp i den
klassiska fjärdingen: Sheridans lustspel Rivalerna. Stycket hör
egentligen hemma på skolteaterschemat men visade sig hållbart även
som vanligt kvällsprogram. Det berodde mest på en utmärkt
översättning men också på regi och spel.
Klassisk komedi, tragedi även för den del, sätter alltid publikens
bildning och beläsenhet på vissa prov. Ju mer man i detta fall vet
om vanor och ovanor, fördomar och sedvänjor i Sheridans
århundrade, 1700-talet, desto bättre i varje fall. Hela denna saftiga,
frustande satir, detta blodiga gissel är nämligen åtskilligt tidsbetonat.
Sheridan hade dvalts på höjderna liksom i djupen, hade blickat djupt
i både portvinsglas och samhällsinstitutioner och kände sitt England
utan och innan. Som dramatiker behärskade han suveränt såväl den
fina, välnyanserade komedistilen som den bullrande, mer på grova
effekter anlagda farskomiken.
Dramaten drev chargeringen i flera fall för långt. Det breda
publikskrattet är i detta fall ingen pålitlig värdemätare, snarare
tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
